Rutte säljer in 5% försvar till Trump

Natos generalsekreterare Mark Rutte ägnade tre dagar i Washington åt att försöka hindra Donald Trump från att göra nästa månads toppmöte i Ankara till en offentlig rättegång mot europeiska fripassagerare. Han träffade Trump, höga tjänstemän och kongressledamöter (NATO). Budskapet var enkelt: Europas försvarsutgifter ökar och de allierade har hört kritiken (Euronews, KSAT). Problemet är att Natos nya utgiftsmål är politiskt användbart eftersom Trump får en tydlig siffra, men militärt bräckligt eftersom medlemsländerna fortfarande inte är överens om vad som ska räknas, vem som ska fylla förmågeluckorna eller hur leveranser ska tvingas fram.

Ett mål som bjuder in till kreativ bokföring

Det åtagande Rutte säljer in är löftet från Natos toppmöte i Haag: de allierade ska nå 5 % av BNP i försvarsutgifter och försvarsrelaterade utgifter till 2035. Målet delas upp i 3,5 % för kärnan i det militära försvaret och 1,5 % för en bredare korg med infrastruktur, cybermotståndskraft, civil beredskap och försvarsindustri (NATO, BBC). Det är i den senare korgen striden om bokföringen börjar. Regeringar kan räkna om järnvägsupprustning, hamnreparationer och katastrofberedskap till försvarsbidrag utan att köpa en enda robot.

Rutte har aggregerade siffror på sin sida. De europeiska allierade och Kanada ökade sina kärninvesteringar i försvaret med mer än 90 miljarder dollar i reala termer under 2025, enligt hans kommentarer efter försvarsministermötet (NATO). Alla 32 allierade når nu det äldre tvåprocentsmålet (Atlantic Council). Men Rutte har själv varnat för att "pengar i sig inte stoppar robotar eller stridsvagnar" och att Ankara-mötet måste ge användbar militär förmåga, inte bara budgetrader (NATO).

Spanien visar definitionsproblemet tydligt. Madrid hävdar att landet kan nå förmågemålen vid omkring 2,1 % och vill att utgifter för cyber, telekom och katastrofberedskap ska räknas in i resilienskorgen (Index.hr). Enligt Brussels Times var Spanien den enda allierade som inte undertecknade femprocentslöftet i Haag (Brussels Times). Om den tolkningen sprider sig blir målet en meny av nationella bokföringsval snarare än en gemensam militär standard.

Tyskland visar samma spänning från andra hållet. Berlin hävdar att landets roll som Natos logistiska ryggrad gör vägar, broar och hamnar till verkliga försvarsinvesteringar, ett synsätt som beskrivs som "Gesamtverteidigung", totalförsvar (BMVg). Logiken är begriplig: förstärkningar österut måste röra sig genom tysk infrastruktur. Men den gör också budgetpolitiken lättare för en regering som står inför ett finansieringshål på 42 miljarder euro och samtidigt får varningar från revisorer om slöseri i upphandlingen när utgifterna skalas upp (Tagesschau).

Förmågegapet bakom siffrorna

Brådskan bakom Ruttes resa har en konkret källa. USA ser över sin militära närvaro i Europa, och Rutte har bekräftat att Washington justerar sina bidrag till Natos styrkemodell, alltså alliansens plan för vilka länder som ska bidra med vilka förband och resurser. Han har också bett de allierade att täcka delar av luckorna (NATO). Om amerikanskt luftförsvar, underrättelser, logistik och ledningsresurser flyttas mot Indiska oceanen och Stilla havet måste Europa antingen ersätta dem eller acceptera svagare avskräckning vid gränsen mot Ryssland.

Italien blottlade en annan del av vad bördefördelning betyder i praktiken. Efter att Rutte sagt att omkring 500 amerikanska flygplan hade lämnat Italien för att stödja operationer mot Iran invände försvarsminister Guido Crosetto att Rom bara hade godkänt tekniska och logistiska flygningar, inte stridsuppdrag. Han erbjöd sig att redovisa flygningarna en och en inför parlamentet (Open, Adnkronos). Oppositionen krävde besked om huruvida italienskt territorium hade använts för anfall utan parlamentets vetskap (Il Fatto Quotidiano). Episoden är inte klarlagd, men den visar en lucka som utgiftsmål inte fångar: baser, överflygningar och logistik kan dra in ett land i amerikanska operationer innan väljarna förstår vad som har skett.

Ingen påföljd för den som missar målet

Ruttes Washingtonresa köpte tid, inte en lösning. Nato har ingen mekanism för att bötfälla eller sanktionera allierade som missar femprocentsmålet. Åtagandet är ett toppmöteslöfte, inte en bindande fördragsklausul med påföljder (Defence Priorities). Det finns heller ingen gemensam rad-för-rad-definition av vad som får räknas in i resilienskorgens 1,5 %, vilket lämnar varje regering fri att bokföra vägar, hamnar, cyberprogram eller civil beredskap som försvar (NATO Association of Canada). Rutte kan hantera Trump. Att förvandla 32 länders budgetlöften till förband, lager och logistik som finns på plats före nästa kris är ett problem som ingen generalsekreterare kan lösa ensam.