Sex länder bygger budgetveto

Tyskland, Österrike, Danmark, Finland, Nederländerna och Sverige krävde den 27 augusti att EU-kommissionen ska skära bort "flera hundra miljarder euro" ur förslaget till en ny sjuårsbudget på 2 biljoner euro (Bundeskanzleramt). Sex av 27 regeringar är normalt en klar minoritet. Men EU:s långtidsbudget kräver enhällighet i rådet, där medlemsländernas regeringar sitter. Sex samordnade nej är därför inte en förlorad omröstning. Det är ett veto (EUR-Lex).

Kommissionen vill sätta utgiftstaket för 2028–2034, den fleråriga budgetramen, till 1,26 % av EU:s bruttonationalinkomst (European Commission). Budgetramen är EU:s bindande tak för sju års utgifter. Pengarna ska enligt kommissionen räcka till fem gånger högre försvarsutgifter, återbetalning av pandemilån, en ny konkurrenskraftsfond, jordbruksstöd och sammanhållningsmedel, alltså EU-stöd till fattigare regioner och infrastruktur (ECFR). De sex nettobetalarna anser att priset är för högt. Som To Brief rapporterade förra månaden handlar budgetstriden om regional utveckling, jordbruksinkomster och maktbalansen mellan länder som betalar mer till EU än de får tillbaka och länder som är beroende av EU-medel.

Varför tidpunkten spelar roll

Europeiska rådets ordförande António Costa började den 25 augusti resa runt till EU:s huvudstäder för att kartlägga regeringarnas röda linjer inför ett förhandlingsunderlag i oktober. Det är dokumentet som brukar översätta politiska positioner till faktiska siffror (Euronews). Det gemensamma utspelet kom innan Costa hunnit bygga tryck bakom kommissionens nivå. Därmed flyttades startpunkten för förhandlingen.

I Vilnius varnade Costa för att ledarna måste enas före årets slut för att undvika luckor i finansieringen för lantbrukare, företag och studenter när den nuvarande budgeten löper ut (Yeni Şafak). Om tidsfristen missas rullas de nuvarande utgiftstaken vidare automatiskt. Det blir inget budgetstup, men inte heller några nya pengar till försvar eller konkurrenskraft (European Parliament).

Alla vill skära, men i olika saker

De sex är överens om en lägre totalsumma. Därefter börjar intressena krocka. Österrikes förbundskansler Christian Stocker säger att nettobetalarna inte är EU:s bankomat, men vill samtidigt skydda Österrikes årliga rabatt och jordbruksstöd från nedskärningar (Bundeskanzleramt Österreich). Sverige vill att de ordinarie utgifterna ska ligga runt 1 % av BNI och försvarar rabatter värda 8–11 miljarder kronor per år (Riksdagen). Finland vill ha ett lägre tak, men accepterar högre försvarsutgifter och stödjer vissa nya EU-skatter (Valtioneuvosto). Nederländerna kräver skarpare prioriteringar, men inrikespolitiken gör öppna nedskärningar i jordbruksbudgeten känsliga (NOS).

Att kräva flera hundra miljarder euro i nedskärningar är den enkla delen. Den svåra delen är att säga vilka utgifter som ska bort. Det har inget av länderna i gruppen ännu gjort.

Vad nedskärningarna skulle träffa

Bytesförhållandet är rakt. De sex vill ha en lägre nota. Länder som är beroende av EU-medel vill skydda försvar, sammanhållningspolitik och jordbruksstöd. Rumänien har till exempel 31,5 miljarder euro i godkänt sammanhållningsstöd för transporter, grön omställning och social inkludering (European Commission). I praktiken handlar det om motorvägar, vattensystem och regionala jobb. Rumänien och Spanien har slutit upp bakom gruppen "sammanhållningens vänner" för att försvara de flödena (G4Media, El País).

Kommissionen försökte gå runt konflikten genom att föreslå nya EU-intäkter, bland annat från koldioxidtullar och företagsbidrag. Enligt kommissionen skulle de ge 58,5 miljarder euro per år och finansiera nya prioriteringar utan högre nationella avgifter (European Commission). Men det är inte pengar som kommissionen bara kan börja ta in. Varje ny intäktskälla kräver enhällighet i rådet och ratificering i alla nationella parlament. Det ger regeringar och ledamöter en andra möjlighet att blockera förslagen (European Parliament). Flera av de sex är redan skeptiska: Nederländerna motsätter sig företagsavgiften och Österrike accepterar nya intäkter bara om de inte ökar landets börda (Officiele Bekendmakingen, Parlament Österreich).

Enhällighetskravet ger de sex länderna förhandlingsmakt. Det tvingar dem också att visa hur deras egna krav går ihop. När Costas förhandlingsunderlag kommer i oktober behöver de bevisa något svårare än att blockera: att "flera hundra miljarder" betyder en faktisk nedskärningslista, inte bara en lägre siffra i rubriken.