Slovalco startar om med slovakiskt elstöd

De första elektrolyscellerna vid Slovalcos aluminiumverk i Žiar nad Hronom har slagits på igen, tre år efter att de höga elpriserna stoppade primärproduktionen. Beskedet är större än en slovakisk industrinyhet. Det visar vilket slags uppgörelse europeiska regeringar nu gör för att behålla elintensiv industri: billig el, kompensation för koldioxidkostnader och stöd utan tydligt slutdatum.

75 000 ton, inte 175 000

Slovalco återstartar 75 000 ton årlig produktion av en total kapacitet på omkring 175 000 ton. Investeringen uppgår till minst 100 miljoner euro. De återstående 100 000 tonnen beror på elavtal som ännu inte finns och på villkor efter 2030.

Premiärminister Robert Fico beskrev återstarten som att upp till 17 % av Europas primära aluminiumproduktion återställs. Den siffran bygger på Slovalcos fulla kapacitet, inte på de 75 000 ton som faktiskt är beslutade. Den jämförs dessutom med EU:s primärproduktion, som har fallit till omkring 950 000 ton per år efter att smältverk stängts runt om i unionen. Den bredare europeiska produktionen låg på cirka 3,6 miljoner ton under första halvåret 2026. Oavsett jämförelsetal är den första återstarten betydligt mindre än den politiska rubriken.

Billig el blir industripolitik

Primäraluminium, alltså nytt aluminium som framställs ur malm genom elektrolys i stället för genom återvinning av skrot, kräver mycket el. Ett ton behöver omkring 14 megawattimmar, och elen står normalt för 30–40 % av produktionskostnaden. Därför är aluminiumverken ofta först att stänga när elpriserna stiger och sist att öppna igen utan statligt stöd.

Stödet till Slovalco har två delar. Den första är ett långsiktigt leveransavtal med Vodohospodárska výstavba, det statliga vattenkraftsbolaget, om ungefär 100 MW jämn el dygnet runt. Smältverk kan inte billigt slås av och på, utan behöver baskraft till priser klart under marknadsnivå. Det faktiska priset är inte offentligt. Det statliga bolaget har klassat volymer och priser i avtalet som affärshemligheter.

Den andra delen är att Bratislava har gjort om ersättningen till smältverk för koldioxidrelaterade elkostnader. Elproducenter för vidare kostnaden för EU:s utsläppsrätter, ETS, till grossistpriset på el. Det gör elen dyrare för stora elanvändare även när deras egen produktion inte orsakar ytterligare utsläpp. EU-kommissionen godkände Slovakiens nya system i juli. Programbudgeten höjdes nästan trefaldigt, från 250 miljoner till 710 miljoner euro, och staten får nu täcka 80 % av stödberättigade kostnader i stället för 75 %. Slovalco har dessutom fått lättnader från avgifter till kärnkraftsfonden och andra pålagor (Teraz). Slovakiska medier uppskattar den årliga kostnaden för industrilättnader från miljöfonden till omkring 75 miljoner euro.

Slovakien är inte ensamt. Under samma period godkände kommissionen liknande system för kompensation av koldioxidkostnader i Tjeckien, Frankrike, Nederländerna, Österrike och Spanien (Brussels Times). Spanska Alcoa San Cibraó hade i april 2026 startat om samtliga 512 elektrolysceller och räddat över 1 000 jobb. Men den långsiktiga bärkraften beror fortfarande på vindkraftsparker som ännu inte byggts och på 72 miljoner euro i väntad koldioxidkompensation. I Tyskland argumenterar det federala ekonomiministeriet för att billigare industriell el behåller leverantörer, fabriker och kvalificerade jobb i landet. Kritikerna menar att de befintliga lättnaderna knappt märks. ARD rapporterade att ett system i ett räkneexempel skulle sänka industrins elpris från 18 till 17,6 cent per kilowattimme.

Vem betalar, vem tjänar

Vinsterna är koncentrerade. Slovalcos majoritetsägare, norska aluminiumkoncernen Hydro med 55,3 %, och delägaren Penta Investments får tillbaka en producerande tillgång. Över 200 anställda i Žiar nad Hronom behåller sina jobb. Industriföretag längre ned i värdekedjan får en europeisk källa till primäraluminium i stället för att luta sig mot import, som täcker 70–80 % av EU:s efterfrågan.

Kostnaderna sprids över skattebetalare och klimatbudgetar. Kompensation för koldioxidkostnader styr om intäkter från auktioner av utsläppsrätter, pengar som annars kunde ha finansierat gröna program eller minskat budgetunderskott. Det statliga elbolaget binder samtidigt el på villkor som inte redovisas, och avstår därmed från intäkter som elen hade kunnat ge på den öppna marknaden. Stödet är heller inte en engångsinvestering. Det är konstruerat för att fortsätta år efter år. Slovalco visar att en återstart är möjlig när staten fortsätter att bära elkostnadsrisken. Ägarna räknar också med det: utan en ny omgång garantier vill de inte förbinda sig att starta den andra halvan av verket.