EU-miljarder lyfte inte Spanien

Efter fem år med EU:s återhämtningspengar har Spaniens inkomst per person ökat med bara 0,2 procent, samtidigt som de privata investeringarna har minskat med 3 procent, enligt en slutbedömning från EY som El Mundo rapporterar om. För programmets egen logik är det en besvärande kombination.

NextGenerationEU, EU:s gemensamma upplåning efter pandemin, byggde på en tydlig idé: offentliga pengar skulle dra med sig privat kapital. De spanska siffrorna pekar åt motsatt håll.

Så skulle pengarna fungera

Faciliteten för återhämtning och resiliens, RRF, är NextGenerationEU:s viktigaste kanal för utbetalningar. Den gjorde det möjligt för EU att låna gemensamt, så att medlemsländer med svagare offentliga finanser kunde investera utan att själva bära hela kostnaden (EU-kommissionen). Utbetalningarna kopplades till överenskomna reformer och projektmål, inte bara till kvitton på att pengar hade använts (EUR-Lex). Konstruktionen skulle lösa ett gammalt problem med EU-stöd: att pengar passerar genom ekonomin utan att ändra dess produktionsförmåga.

Tanken hade två led. På kort sikt skapar statliga investeringar i infrastruktur och utrustning jobb och orderböcker. På längre sikt skulle projekten göra företag och anställda mer produktiva, genom bättre energisystem, digitalisering eller regelreformer. Inkomst per person, alltså ekonomins samlade produktion delad med befolkningen, fångar båda effekterna. Måttet visar om ett land skapar mer välstånd per invånare eller mest bara omsätter mer pengar.

Spaniens ökning på 0,2 procent tyder på att den kortsiktiga effekten blev svag. Fallet på 3 procent i privata investeringar är mer allvarligt. Hela modellen vilade på att offentliga utgifter skulle locka fram privata investeringar som annars inte hade blivit av. I Spanien blev utfallet det omvända: mer offentliga pengar in, mindre privat kapital bredvid.

Samma mönster hos de största mottagarna

Italien, som är den största mottagaren, hade i april 2026 fått 166 miljarder euro genom nio EU-utbetalningar, även om den faktiska användningen av pengarna låg långt efter (ACEN). Pengar från Bryssel är inte samma sak som pengar som har investerats i ekonomin. Och pengar som har investerats är inte samma sak som ett färdigt projekt som höjer produktiviteten. Italiens byggsektor räknar med att offentliga arbeten ska fortsätta vara motorn fram till att programmet löper ut 2027, för att därefter falla tillbaka. Det liknar Spanienmönstret i en större ekonomi: en tillfällig BNP-effekt via byggarbetsplatser, inte en bestående förändring av hur den privata sektorn fungerar.

Portugal visar att budgeteffekten är verklig men tidsbegränsad. RRF-medel tillförde mer än 0,5 procent av BNP till Portugals finanspolitiska expansion 2026, vilket betyder att staten ökade efterfrågan i ekonomin i en takt som till stor del byggde på EU-transfereringar (ECO). Samma analys varnar för att 2027 blir åtstramande när EU-pengarna klingar av. Tillväxt som bygger på en tillfällig överföring får ett fall när den upphör.

Grekland är det starkaste motargumentet. Landets plan byggde mer på EU-lån och krävde privat medfinansiering, vilket band ihop offentliga och privata pengar tätare (Greklands centralbank). Ändå ökade reallönerna, alltså löner justerade för inflation, med bara 0,1 procent 2025, med en liknande prognos för 2026 (Powergame). Inte ens den modell som tydligast försökte mobilisera privat kapital har ännu omvandlat investeringar till inkomster som hushållen märker.

Notan kommer före beviset

Från 2028 ska EU börja betala tillbaka den gemensamma skulden, med återbetalningar fram till 2058 (EUR-Lex). Tyskland, Nederländerna och andra nettobetalare accepterade den bördan med förväntan om varaktiga avkastningar. Europeiska revisionsrätten har redan pekat på glappet. I sin granskning 2025 av RRF-finansierade bostadsrenoveringar fann den svag träffsäkerhet och begränsade belägg för att åtgärderna faktiskt sparade energi (ECA, Jornal Económico).

EU kan räkna utbetalda euro och avklarade delmål. Det finns betydligt svagare belägg för att pengarna har skapat ytterligare privata investeringar, högre produktivitet eller bättre inkomster hos de största mottagarna. EY-rapporten om Spanien bevisar inte att hela programmet har misslyckats. Men när återbetalningen närmar sig och nya rundor av gemensam upplåning redan diskuteras blir EU:s viktigaste test att visa om pengarna förändrade ekonomierna, inte bara att de betalades ut.