Stellantis kapar 800,000 bilar i Europa

Stellantis, världens fjärde största biltillverkare och ägare till Fiat, Peugeot, Opel och Jeep, presenterade i veckan en femårsplan med investeringar på 60 miljarder euro. Omkring 41 miljarder dollar i varumärkesinvesteringar, ungefär 60 procent, går till Nordamerika. I Europa ska produktionskapaciteten minskas med mer än 800 000 fordon per år. Flera av de fabriker som blir kvar ställs om till montering av kinesiskt utvecklade bilar.

Vinstgapet bakom kursändringen

Stellantis siktar på vinstmarginaler på 8–10 procent i Nordamerika men bara 3–5 procent i Europa. Energikostnaderna i USA ligger på ungefär halva den europeiska nivån. Amerikanska tullar på 25 procent på importerade bilar gör dessutom lokal produktion nödvändig. Dragningskraften är så stark att den består trots att konsumentskatteavdraget på 7 500 dollar för elbilar avskaffades i september. Det handlar alltså mindre om subventioner än om ett kostnadsgap som enbart stöd inte kan stänga.

I Europa krymper bolaget. Målet är att höja kapacitetsutnyttjandet, alltså hur stor del av fabriksutrymmet som faktiskt används, från 60 till 80 procent till 2030. I praktiken betyder det färre linjer, färre skift och färre anställda, även om ingen fabrik formellt läggs ned. Vd:n Antonio Filosa har lovat att inga fabriker ska stängas, men löftet gäller bara 2026.

Kinesiska partner in, europeisk ingenjörskraft ut

Det avgörande är vad som fyller de lediga produktionsplatserna. I Madrid har fabriksägandet förts över till Leapmotor, Stellantis kinesiska elbilspartner. I Zaragoza ska Leapmotor från 2028 bygga en elektrisk SUV med Opel-märke. I Rennes ska ett samriskbolag med Dongfeng montera Voyah, ett kinesiskt premiummärke för elbilar, sida vid sida med Citroën. Europeiska arbetare, i gamla europeiska fabriker, bygger bilar som har utvecklats i Kina.

Opel, Tysklands mest etablerade massmarknadsmärke, har degraderats till ett "regionalt" varumärke. Regionala märken får bara 30 procent av varumärkesinvesteringarna, medan de fyra "globala" märkena Jeep, Ram, Peugeot och Fiat får 70 procent. Samtidigt säger planen inget om batterier. ACC-konsortiet, där Stellantis ingår, lade i februari planerna på batterifabriker i Tyskland och Italien på is. Med 29 batterielektriska modeller planerade till 2030 blir Stellantis beroende av asiatiska leverantörer för den mest värdefulla komponenten i varje elbil bolaget säljer.

Vem som betalar

Italien drabbas hårdast. Stellantis fabriker där hade ett kapacitetsutnyttjande på 23 procent, och fabriken i Cassino var i drift bara 19 dagar under första kvartalet. Metallfacket Fiom uppger att 12 265 jobb har försvunnit sedan 2020. Italien är fortfarande det enda stora EU-landet utan en enda batterifabrik.

Frankrike sitter fast på ett annat sätt. Fabriken i Poissy utanför Paris ska sluta montera bilar efter 2028, vilket kapar ungefär 900 av 1 900 jobb. Normalt skulle en regering kunna försöka köpa sig tid med stöd för att behålla produktion i landet. Men kreditvärderingsinstitutet S&P har sänkt Frankrikes statliga kreditbetyg till A+, vilket höjer statens egna lånekostnader. Det ger Paris mindre finanspolitiskt utrymme i en industristrid av den här storleken.

Polen förlorar 740 jobb i Tychy och 500 i Gliwice, men nämndes inte ens i planen. Tysklands regering, IG Metall och bilindustrins branschorganisation VDA har alla varit tysta om Opels degradering. Spanien och Portugal hamnar bättre till: Mangualde monterar redan åtta elektriska modeller med stöd av 119 miljoner euro från EU:s återhämtningsfond. Men vinsten består i att bli monteringsplats, inte ingenjörscentrum.

Mer än ett bolagsproblem

Investerarna gav inte planen något tydligt förtroende. Stellantis aktie föll omkring 5 procent på presentationsdagen. Av 107 planerade fordonslanseringar är 39 förbränningsbilar eller mildhybrider. Det är en lågmäld satsning på att EU:s förbud mot nya bensin- och dieselbilar 2035 kanske aldrig genomförs fullt ut.

Stellantis agerar inte ensamt. Bosch, ZF och Continental, Europas tre största underleverantörer till bilindustrin, har alla aviserat omfattande jobbneddragningar det senaste året. Det som försvinner är inte bara ett bolags produktionskarta. Det är den industribas som sysselsatte en generation europeiska arbetare.