Sverige hyr fängelseplatser i Estland

Från nästa månad kan svenska dömda börja avtjäna sina straff i Tartu fängelse i Estland. Bakgrunden är enkel: Kriminalvården har för få platser, medan Estland har ledig kapacitet. Avtalet gör fängelseplatser till en köpt tjänst över nationsgräns. Det är beslutat, prissatt och klart att användas. Men det delar också ansvaret för straffverkställigheten mellan två stater, utan att regeringarna offentligt har visat hur ansvaret ska fungera när något går fel.

Avtalet

Justitieminister Gunnar Strömmer har uppgett för riksdagen att Sverige säkrat upp till 600 fängelseplatser i Tartu (Riksdag). Båda ländernas parlament har antagit den lagstiftning som krävs. Estlands president Alar Karis undertecknade ratifikationslagen den 24 juni (Estonian Presidency). Den 3 juli trädde en ny svensk lag i kraft som gör det möjligt att tillfälligt verkställa fängelsestraff utomlands (Children of Prisoners Europe). Därmed kan överföringarna börja.

Priset är offentligt. Sverige betalar Estland 30,6 miljoner euro per år för upp till 300 intagna och därefter 8 500 euro per månad för varje ytterligare intagen (ERR). Under det första året betalar Sverige 23 miljoner euro, även om anstalten fylls successivt (eznews). Det femåriga avtalet gäller vuxna män som dömts för vålds- eller narkotikabrott.

Logiken är tydlig på båda sidor. Sverige köper snabb kapacitet i ett läge där nya anstalter tar tid att bygga. Estland får intäkter från en underutnyttjad anläggning och kan behålla offentliga arbetstillfällen i en regional stad. Båda parter får något som den andra har svårt att ordna på egen hand.

En prövad modell, men inte en riskfri

Det här är inte första gången ett europeiskt land hyr fängelseplatser utomlands. Norge hyrde 242 platser i Norgerhaven-fängelset i Nederländerna med samma argument: överbeläggning på hemmaplan (Norwegian government, Dutch government). Europarådets antitortyrkommitté CPT, som granskar förhållanden i europeiska frihetsberövanden, bedömde att villkoren i Norgerhaven i huvudsak fungerade (CPT). Danmark har slutit ett liknande avtal med Kosovo om upp till 300 intagna, men det har ännu inte genomförts. En förklaring är att placeringar utanför EU väcker svårare juridiska frågor om hur rättigheter ska kunna hävdas i praktiken.

Avtalet mellan Sverige och Estland vilar på gemensamma EU-regler och etablerat domstolssamarbete. Det minskar vissa juridiska hinder. Samtidigt gör avståndet till Tartu familjekontakter betydligt svårare än i det nederländska fallet, där det fortfarande handlade om några timmars resa från hemlandet.

Vem tar emot klagomål?

Estniska företrädare räknar med att fysiska familjebesök blir ovanliga. De intagna väntas främst hänvisas till telefon- och videosamtal (Rus ERR). Children of Prisoners Europe har tillsammans med svenska BUFFF och Räddningsmissionen/Solrosen varnat för att internationella resor blir en tung kostnad för familjer som ofta redan är ekonomiskt pressade, och att digital kontakt inte kan ersätta möten mellan barn och förälder (Children of Prisoners Europe). Svensk lag kräver att beslut om överföring väger in familjeband och rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen (ECHR). Hur den avvägningen ska göras i enskilda fall har inte redovisats offentligt.

Den svårare frågan gäller klagomål när en intagen väl befinner sig i Tartu. Estnisk fängelselag styr den dagliga verkställigheten, men Sverige är fortfarande den stat som dömt personen. Om en intagen uppger att han utsatts för misshandel eller nekats vård framgår det inte av det offentliga materialet vilken myndighet som tar emot klagomålet, på vilket språk det ska lämnas in eller enligt vilket lands rättsmedel ärendet prövas. CPT kan inspektera, men någon gemensam inspektionsplan eller rapporteringsskyldighet har inte presenterats. Estland driver anstalten. Sverige äger straffet. Det offentliga underlaget förklarar inte vem som utreder när ansvaret hamnar mellan systemen.

I Tartu har protester hållits mot avtalet, där vissa deltagare använt öppet nedsättande språk om de svenska intagna som väntas komma (ERR). Värdstaden får hantera säkerhetsfrågor, politiskt missnöje och lokal stigmatisering. Sverige får avlastningen i sitt fängelsesystem.

Erfarenheten från Norge och Nederländerna visar att modellen kan fungera under en begränsad period. Den visar också att lösningen avvecklades när trycket lättade, utan att bli permanent. Det svensk-estniska avtalet är redo att börja användas i augusti. Om det inte finns opublicerade protokoll flyttas de intagna innan allmänheten kan se hur ansvaret följer med över gränsen.