Belgien står utan fregatter

Den belgiska fregatten Leopold I har enligt belgiska medier legat i en amerikansk hamn med ett tekniskt fel i omkring tre veckor. Det enda systerfartyget, Louise-Marie, går samtidigt in i planerat underhåll. Överlappningen innebär att ett Nato- och EU-land för tillfället saknar ett enda insatsklart kvalificerat eskortfartyg. Ett mekaniskt fel räckte för att nolla Belgiens hela fregattbidrag till det kollektiva sjöförsvaret.

Nato och EU ber om fartyg. Länderna levererar, eller låter bli.

Natos multinationella marina styrkor ser ut som alliansresurser, men varje fartyg ägs av en nationell flotta. Nato har ingen egen flotta. Alliansen roterar in fregatter som medlemsländerna ställer till förfogande i stående styrkor med hög beredskap (NATO MARCOM, NATO). EU fungerar på samma sätt. Insatser som ASPIDES, eskortuppdraget i Röda havet som ska skydda handelssjöfarten mot huthiattacker, bygger helt på fartyg som regeringar väljer att skicka (Council of the EU, Operation ASPIDES).

Maktfördelningen är enkel. Nato och EU kan samordna, planera och begära resurser. De nationella regeringarna äger fartygen, lägger underhållsplanerna, bemannar besättningarna och styr upphandlingarna. När Belgiens tvåfregattsflotta faller till noll dyker det inte upp ett ersättningsfartyg från allianshögkvarteret. Antingen täcker en annan allierad luckan, eller så består den.

Den nederländska kopplingen

Belgien och Nederländerna övar inte bara tillsammans. Genom kommandostrukturen Admiraal Benelux delar de två flottorna operativ planering och bemanning (Admiraal Benelux). De ersätter också sina åldrande fregatter gemensamt genom ett kontrakt med Naval Group (Naval Group).

Den integrationen har ett pris när den ena parten tillfälligt försvinner ur planeringen. Nederländska planerare som räknat med en belgisk fregatt för gemensamma uppgifter måste antingen täcka platsen själva eller acceptera lägre närvaro. Belgiens situation nämndes i nederländska parlamentshandlingar, vilket visar att problemet hade uppmärksammats av tjänstemän (1848.nl). Det finns däremot inga belägg för att den nederländska flottan formellt fyllde luckan. Gemensamt kommando fungerar bara när båda parter faktiskt kan ställa fartyg till förfogande.

Samma brist i större skala

Tyskland visar upphandlingsversionen av samma problem. Berlin skrotade sitt problemtyngda fregattprogram F126 och gick över till en design från TKMS efter att det ursprungliga upplägget blivit omöjligt att leverera (Quwa). Enligt en Reutersuppgift som återges av n-tv vill Nato att Tyskland håller fyra stridsfartyg specialiserade på ubåtsjakt i högsta beredskap (n-tv/Reuters). De första leveranserna väntas tidigast 2029.

Danmark möter samma problem från efterfrågesidan. Beväpnade ryska fartyg passerar de danska sunden så ofta att övervakningen har blivit rutin (Tidende). Köpenhamn har beställt nya övervaknings- och skyddsfartyg, men leveranserna sträcker sig till 2028–2030 (BT).

Mönstret återkommer: hotbilden finns nu, fartygen kommer senare.

Vem bär ansvaret?

Inget av detta bevisar att Nato har en obemannad eskortplats därför att en belgisk fregatt gått sönder. Allianssystemet bygger på rotation och kan över tid absorbera luckor. Den operativa uppgiftsfördelning som skulle kunna bekräfta eller avfärda ett missat åtagande är inte offentlig. Marginalerna är små, men systemet har inte kollapsat.

Däremot växer Europas marina åtaganden snabbare än de underhållsplaner och upphandlingssystem som ska bära dem. Belgien kan just nu inte sätta in en enda fregatt. Tysklands ubåtsjaktfartyg ligger flera år bort. Danmark beställer skrov som inte anländer förrän efter de hot de ska möta redan är närvarande. Ansvaret ligger hos de nationella försvarsdepartementen: regeringarna som skriver under kollektiva åtaganden och sedan underfinansierar, försenar eller misslyckas med att underhålla de fartyg som krävs för att uppfylla dem.