Trump blottar Europas militära USA-beroende

Donald Trumps varning var ovanligt rak: han sade att han hade sagt till ett icke namngivet Natoland att USA inte skulle skydda landet mot Ryssland om det inte uppfyllde sina försvarsutgiftsåtaganden, och att han skulle uppmuntra Moskva att göra "whatever the hell they want" (AP). Den juridiska risken är inte att Natos ömsesidiga försvarsgaranti försvinner över en natt. Den militära risken är att Europa behåller klausulen men tappar tilltron till den amerikanska apparat som gör den trovärdig.

För Finland och Sverige, Natos två nyaste medlemmar, träffar den osäkerheten nära kärnan i beslutet att gå med. Citatet behövde inte dominera varje europeisk förstasida för att spela roll. Tyskland och Polen planerar redan utifrån samma problem, genom att knyta mer av sitt försvar till amerikanska system eftersom Europa inte kan ersätta dem inom kort.

Artikel 5, Natos klausul om kollektivt försvar, innebär inte ett automatiskt amerikanskt krigsbeslut. Fördraget säger att varje allierad vidtar de åtgärder som den "anser nödvändiga", inklusive väpnat våld, och Natos egen genomgång använder samma handlingsutrymme (Washingtonfördraget, Natos förklaring av artikel 5).

En amerikansk president kan försvaga avskräckningen utan att lämna Nato. Om allierade tvivlar på att Washington skulle släppa underrättelser, luftförsvar, transportflyg, ledningsstöd eller kärnvapenstöd under de första timmarna av en kris förändras Moskvas kalkyl innan ett skott har avlossats.

Luckan handlar inte om infanteri

Europas problem är inte i första hand bristen på soldater. Bruegels uppskattning av vad som krävs för att försvara Europa utan USA pekar på det svårare underskottet: kärnvapenavskräckning, ledningssystem, luft- och robotförsvar samt de transportnät som flyttar styrkor innan en front bryter samman. Kiel drar samma slutsats: ersättning kräver inte bara fler stridsförband, utan också flygplan, logistik och ledningssystem som gör att förbanden kan strida (Bruegel, Kiel).

Detta är inga prestigeköp. Underrättelse- och övervakningsresurser visar befälhavare vad som händer. Tankflyg håller stridsflyg i luften. Transportflyg och järnvägar placerar trupper där de behövs. Ledningssystem avgör vem som agerar innan tidsfönstret stängs.

Tyskland visar beroendet i konkret form. USA:s Europakommando ligger i Stuttgart, medan Natos luftkommando Allied Air Command verkar från Ramstein. Därmed är tyskt territorium en del av den ledningsstruktur som Europa skulle behöva vid en kris i öster (EUCOM, Allied Air Command). Berlins köp av F-35 låser dessutom in Tyskland i en amerikanskt styrd kedja av mjukvara, utbildning, reservdelar och uppdragsplanering, enligt DSCA-notifikationen. Det är en användbar försäkring. Det är inte självständighet.

Polen har valt en liknande säkring från Natos utsatta flank. Warszawa vill ha mer nationell eldkraft och större europeisk kapacitet, men köper också F-35 och ett amerikanskt stridsledningssystem för luftförsvar som kopplar samman sensorer, avfyrningssystem och befälhavare (DSCA F-35, DSCA IBCS). Logiken är inte naivt beroende. Den gör ett amerikanskt tillbakadragande svårare genom att polskt försvar blir svårare att skilja från amerikanska plattformar, amerikansk planering och amerikansk närvaro.

Lån kan köpa materiel, inte ledning

EU har börjat sätta pengar bakom denna säkring. SAFE, unionens låneinstrument för försvar, erbjuder 150 miljarder euro till försvarsinvesteringar och har antagits av rådet som ett verktyg för gemensamma inköp och industriell kapacitet (rådet). EU-kommissionens Readiness 2030-agenda pekar ut luft- och robotförsvar, drönare, militär rörlighet och stödsystem som akuta luckor (kommissionen).

Men lån kan köpa utrustning snabbare än de kan skapa besättningar, doktrin, ledningsvanor eller politiskt mandat att använda våld. Ett europeiskt luftförsvarsbatteri gör begränsad nytta om ledarna inte har avgjort vem som får beordra eldgivning, vem som delar måldata och vem som accepterar eskalationsrisken när de första robotarna avfyras.

Kommissionens vitbok driver på för gemensamma inköp och industriell skala. Den skapar inte en Natoliknande ledningskedja eller ett ersättande kärnvapenparaply. Natos strategiska koncept anger fortfarande USA:s strategiska kärnvapenstyrkor som centrala för alliansens yttersta säkerhetsgaranti.

Frankrike kan, som Macron gjorde vid Sorbonne, hävda att Europa måste bära mer av sin egen säkerhet. Men Frankrikes kärnvapenavskräckning står fortsatt under nationell kontroll, även när Paris i sin doktrin säger att landets vitala intressen har en europeisk dimension.

Det lämnar Europa med en svår asymmetri. Tryck från Washington kan frigöra budgetar, lån och upphandlingar. Samma tryck kan också försvaga avskräckningen snabbare än Europa kan ersätta det USA tillhandahåller.

Artikel 5 finns kvar. Den olösta frågan är vilka amerikanska funktioner Europa kan ersätta, när det kan ske, under vems ledning, med vems pengar och med vilket mandat att använda dem. Så länge regeringarna inte svarar offentligt kommer varje nytt hot från Trump att låta som brus i vissa huvudstäder och som ett beredskapsproblem i de länder som ligger närmast Ryssland.