Turkiet förbereder lag som ger president Erdogan kontroll över omstridda vatten i Medelhavet

Från de grekiska öarna utanför Anatoliens kust till gasfälten söder om Cypern förbereder Turkiet en juridisk omritning av östra Medelhavet. Regeringspartiet AKP:s lagförslag om maritima jurisdiktionszoner, presenterat vid Ankaras universitet den 12 maj, skulle för första gången skriva in doktrinen "Blå hemlandet" i turkisk lag. Förslaget ger president Recep Tayyip Erdogan mandat att deklarera exklusiv kontroll över vatten som Grekland och Cypern betraktar som sina (Al-Monitor, Turkiye Today). Tidpunkten är vald med omsorg: Ankara står värd för NATO-toppmötet den 7-8 juli, och lagförslaget väntas nå parlamentet några veckor före mötet.

En nationell lag med gränsöverskridande verkan

Turkiet har aldrig undertecknat UNCLOS, FN:s havsrättskonvention och det närmaste världen har en samlad havsrättslig grundlag. Lagförslaget rundar därför fördragsrätten och skapar i stället en turkisk rättslig mekanism för ingripanden. Turkiska myndigheter skulle få befogenhet att stoppa, beslagta eller avvisa fartyg i områden som Ankara ensidigt gör anspråk på. Greklands utrikesminister Giorgos Gerapetritis varnade den 15 maj för att en kodifiering av anspråken "kommer att döma av avspänningen i Egeiska havet" (iefimerida.gr). Aten skickade i mars ett formellt brev till FN där landet hävdade att alla grekiska öar, oavsett storlek, ger fulla maritima zoner enligt sedvanerätt (Capital.gr).

Utanför Turkiet har en sådan lag ingen egen folkrättslig verkan. Den behöver inte heller ha det för att förändra situationen. Genom ett system med presidentdekret kan Ankara göra det som tidigare varit marina markeringar till formella statliga ingripanden. Konflikten flyttas därmed från militär närvaro till skriven lag.

Tre europeiska stormakter, tre olika kalkyler

Den europeiska reaktionen visar hur splittrad linjen är mellan Frankrike, Tyskland och Italien.

Frankrike har valt militär signalering. Emmanuel Macron besökte hangarfartyget Charles de Gaulle utanför Kreta efter att i Aten den 25 april ha sagt att Frankrike skulle stå vid Greklands sida "vad som än händer" (Élysée). Ett styrkestatusavtal med Cypern, som väntas i juni, ska formalisera fransk militär närvaro på ön och göra södra Cypern till en framskjuten plattform för europeisk maktprojektion (Observatoire Turquie).

Tyskland försöker hålla båda dörrarna öppna. Regeringen Merz utvärderar turkiska långdistansrobotar som ersättning för Tomahawk, med ett möjligt beslut vid själva toppmötet i Ankara (Klamm.de). Berlin planerar medvetet att finansiera köpet bilateralt, inte genom SAFE, EU:s nya fond för gemensam försvarsupphandling, eftersom Grekland och Cypern skulle blockera en uppgörelse på EU-nivå (RegionalHeute). Konrad Adenauer-stiftelsen beskriver detta som ett "strategiskt vad": Tyskland väljer Turkiet som NATO:s södra ankare framför solidaritet med EU-medlemmar (KAS).

Italien håller låg profil. Rom har ingått ett drönaravtal med Baykar, fördjupar det marinindustriella samarbetet med Ankara och siktar på 40 miljarder euro i bilateral handel till 2030 (Formiche). Någon offentlig kritik av lagförslaget om Blå hemlandet har inte kommit från Palazzo Chigi.

NATO-fällan

USA:s trupptillbakadragande från Europa, däribland 5 000 soldater från Tyskland och en inställd brigadrotation till Polen, stärker Turkiets förhandlingsläge i sak (LA Times, Euronews). NATO:s generalsekreterare Mark Rutte besökte i april den turkiska försvarskoncernen ASELSAN, kallade landets militärindustriella utveckling en "revolution" och har uttryckligen avstått från att offentligt kommentera tvisten mellan Grekland och Turkiet (NATO, NATO transcript).

Turkiet har tidigare använt NATO:s beslutsregler för att pressa fram eftergifter. Landet använde sitt veto mot svenskt medlemskap för att säkra F-16-affärer. Det tog emot amerikanska sanktioner efter köpet av det ryska S-400-systemet utan att lämna alliansen. Nu lagstiftar Ankara om maritima anspråk mot två EU-medlemmar samtidigt som landet står värd för ett toppmöte som kräver deras samarbete. Varje sådan markering prövar om NATO:s konsensuskrav, där varje medlem kan blockera beslut, begränsar Turkiet eller ger Ankara hävstång.

Det som återstår

Lagförslaget har ännu inte lagts fram i det turkiska parlamentet. Om det antas före eller efter toppmötet avgör om de allierade ställs inför ett fullbordat faktum eller en förhandlingsbricka. EU:s skarpaste verktyg, sanktioner, kräver enhällighet i rådet och blockeras i praktiken av samma medlemsstater som nu fördjupar sina försvarsrelationer med Ankara. Cyperns gasfält, Kronos, Aphrodite och Glaucus, riskerar investeringsförseningar när den rättsliga osäkerheten ökar (Politis). Europas tre största makter har var sitt pris för att se åt ett annat håll. Turkiets kalkyl är att ingen av dem kan enas om priset för att säga emot.