Tolv länder kräver större klimatfond efter 2030

Polen samlar stöd i god tid inför nästa strid om EU:s pengar till den gröna omställningen. Tolv regeringar vill att moderniseringsfonden behålls och byggs ut efter 2030. Bakom kravet står Polen, Tjeckien, Rumänien, Grekland och flera andra länder med lägre inkomster eller stort kolberoende (Bankier, Reuters via Investing.com). Den egentliga konflikten gäller hur pengarna ska fördelas när EU tar betalt av företag för utsläpp.

Hur utsläpp blir offentliga pengar

EU:s utsläppshandelssystem ETS kräver att företag har utsläppsrätter för sina utsläpp, enligt direktiv 2003/87/EG. I praktiken gör koldioxidpriset det dyrare att släppa ut, medan auktionerna omvandlar en del av kostnaden till offentliga intäkter.

Moderniseringsfonden för tillbaka en del av pengarna till elnät, energieffektivisering, renare elproduktion och industriella uppgraderingar i länder med större investeringsbehov, enligt kommissionens beskrivning av fonden. Det är den kompromiss som Polens koalition vill förlänga: om koldioxidkostnader återkommer som nya energisystem blir ETS lättare att försvara politiskt. Om de inte gör det kan regeringar med äldre infrastruktur beskriva systemet som en ren kostnad.

Beloppen är redan stora. Under 2024 drog ETS-auktioner in nästan 3 miljarder euro till innovationsfonden och mer än 6 miljarder euro till moderniseringsfonden, enligt kommissionens auktionsdata. Bankier uppger att Warszawa räknar med omkring 14 miljarder euro, cirka 60 miljarder zloty, från fonden under perioden 2021-2030. Det förklarar varför Polen organiserar sig innan nästa regelverk skrivs (Bankier).

Vem som skyddas

Koalitionen vill inte lösa samma problem i varje huvudstad. Polen söker ett stort och förutsägbart flöde till omställningen av elsektorn. Tjeckiens problem är mer omedelbart: koldioxidkostnader kan slå mot uppvärmning, industri och offentliga budgetar innan investeringar hinner sänka kostnaderna.

Skillnaden är viktig för hushållen. EIB beskriver moderniseringsfonden som ett investeringsverktyg för medlemsstaterna, inte som direkt ersättning till medborgare (EIB). För hushållen kommer det skarpare trycket från ETS2, den separata koldioxidmarknaden för byggnader och vägtransporter. Tjeckisk rapportering hänvisade till en uppskattning om att ETS2 kan höja genomsnittliga tjeckiska hushållskostnader med omkring 477 tjeckiska kronor i månaden, medan den främsta stötdämparen för hushållen ligger i den sociala klimatfonden, inte i moderniseringsfonden (Aktuálně.cz).

Rumänien visar infrastruktursidan av argumentet. Digi24 kopplade det kommande energiprogrammet till mer än 5 000 MW ny vind- och solkraft och 3 000 MWh lagring via återhämtningsplanen och moderniseringsfonden (Digi24). Rapporten klargör inte hur mycket som är finansierat, kontrakterat eller endast planerat. Den visar ändå varför elnät och lagring står i centrum för striden efter 2030.

Samma utsläppsrätt kan inte betala allt

Trycket på ETS-pengarna syns redan. Kommissionen meddelade att målet på 8 miljarder euro för auktioner av utsläppsrätter kopplade till REPowerEU och faciliteten för återhämtning och resiliens hade nåtts efter att 111 455 000 utsläppsrätter sålts. Auktionerna pausas därför till och med augusti 2026 (kommissionens meddelande). En och samma koldioxidintäkt har redan tagits i anspråk för återhämtning, energisäkerhet och klimatinvesteringar.

Det är därför rikare medlemsländer hör debatten om moderniseringsfonden som en del av en bredare budgetpress. Friedrich Merz sade att de aktuella idéerna för EU-budgeten var för dyra och obalanserade, och varnade för att Tysklands årliga bidrag kan öka med 15-20 miljarder euro (tyska regeringens utskrift). En större moderniseringsfond blir inte automatiskt en tysk check. Men den hamnar i samma konflikt: vem betalar när försvar, Ukraina, konkurrenskraft och klimat samtidigt kräver pengar.

Det starkaste argumentet för Polens koalition är praktiskt. EU kan inte fortsätta ta betalt för utsläpp och samtidigt lämna fattigare energisystem utan tillräckliga pengar för att ställa om. Den starkaste invändningen är lika praktisk: varje utsläppsrätt som reserveras för ett ändamål kan inte samtidigt skydda hushåll, finansiera industri, stödja innovation eller lätta trycket på EU-budgeten.

De viktigaste detaljerna saknas fortfarande. Koalitionens brev har inte publicerats i den citerade rapporteringen, så uppgifter om kärnkraftens rätt till stöd bör hanteras försiktigt. Det finns ingen verifierad budgetram efter 2030, ingen fördelningsnyckel och ingen land-för-land-bedömning av investeringsgapet. Den verkliga prövningen blir om Bryssel kan hålla koldioxidprissättningen politiskt trovärdig utan att varje utsläppsrätt blir en dragkamp mellan industri, hushåll, fattigare medlemsländer och EU-budgeten.