Två baser, ett politiskt val

Bulgarien har låtit parlamentet godkänna att amerikanska tankflygplan baseras i landet. Cypern har aldrig valt att hysa RAF Akrotiri. Båda platserna förekommer nu i rapporter om iransk målplanering. Skillnaden mellan dem säger mer om Europas säkerhetspolitiska ansvarskedjor än själva hotet.

Enligt FT-uppgifter som återgetts av Al-Monitor och Saudi Gazette ska personer med insyn nära den iranska regimen ha uppgett att iranska styrkor undersökt möjliga angrepp mot amerikanska eller allierade militära mål i sydöstra Europa, om president Trump skulle trappa upp kriget. Två platser nämndes återkommande: flygbasen Bezmer i Bulgarien och RAF Akrotiri på Cypern. Ingen av de granskade källorna har lagt fram en bekräftad operationsorder eller en offentlig underrättelsebedömning som styrker uppgiften (Fakti). Det handlar om rapportering om möjliga beredskapsplaner, inte bevis för ett nära förestående angrepp. Men europeiskt territorium har ändå förts in på en annan stats möjliga mållista.

Bezmer: godkänd risk

Bezmer är det mer raka fallet. Bulgariens nationalförsamling godkände en tillfällig amerikansk utplacering: upp till åtta KC-135-tankflygplan och omkring 250 personer, från den 24 juli till den 1 oktober (Stars and Stripes, Demócrata). Bulgarien är Natomedlem. Ett väpnat angrepp mot Bezmer skulle därför omfattas av artikel 5, Natos kollektiva försvarsåtagande där ett angrepp på en allierad behandlas som ett angrepp på alla (NATO).

Det går att se vem som har godkänt risken. Parlamentet röstade, utplaceringen har ett slutdatum och den militära funktionen är uttalad.

Akrotiri: ärvd exponering

Akrotiri fungerar på ett annat sätt. Basen ligger inom de brittiska suveräna basområdena, territorium som Storbritannien behöll när Cypern blev självständigt 1960 och fortfarande administrerar direkt (UK Government). Cypern är EU-medlem men inte Natomedlem. EU-fördragen hanterar basområdena genom ett särskilt protokoll, där de behandlas som skilda från vanligt cypriotiskt territorium (EUR-Lex).

Om Akrotiri angreps skulle London bära det suveräna ansvaret. Men Cypern, landet som geografiskt exponeras, skulle varken kontrollera basen eller ha en direkt väg in i Natos kollektiva försvar genom artikel 5.

Enligt Cyprus Mail träffades basen i mars av en drönare som misstänks ha varit iransktillverkad och avfyrad av en proxygrupp. Storbritannien har därefter tecknat kontrakt på 800 000 pund för fler flyglarmssirener runt basområdet (UK Defence Journal). Det är anpassning i efterhand, inte trygghet i förväg.

Cyperns regering har sagt till reportrar att republiken "inte är ett mål" och att den upprätthåller kanaler till Teheran (Politis). Den hållningen är begriplig. Men den lämnar den avgörande delen utanför: installationen som gör Cypern relevant kontrolleras inte av Nicosia.

Där ansvarskedjan redan skiljer sig

Nato uppgav att alliansen var "beredd att hantera varje hot", utan att tillkännage någon ny utplacering eller formellt säkerhetssamråd kopplat till uppgifterna (Al Jazeera). Bulgariens inrikesminister Ivan Demerdzhiev sade att Sofia hade vidtagit "alla möjliga åtgärder" vid Bezmer, mer än vad de aktuella hotbedömningarna krävde (A News).

Tyskland visar hur värdlandsansvar kan se ut när en regering tvingas hävda det. I en dom från 2020 slog den federala förvaltningsdomstolen fast att Berlin måste utreda och pressa Washington att följa folkrätten när det finns allvarliga indikationer på att amerikanska operationer från tysk mark bidrar till folkrättsbrott (BVerwG). Tyska domstolar kan alltså tvinga regeringen att granska vad som sker på baser inom landets gränser. Cypern kan inte göra detsamma med Akrotiri, eftersom basen i praktisk mening inte ligger inom cypriotisk kontroll.

Som To Brief rapporterade för två veckor sedan väcker de amerikanska vapenlager som tömts av Irankriget redan frågor om djupet i USA:s säkerhetsgaranti. Den fråga som nu blir synlig är mer lokal. Den iranska beredskapsplaneringen kanske aldrig omsätts i handling. Men den har redan visat att när utländsk militär infrastruktur utsätter européer för risk bör medborgarna kunna följa vem som godkände den funktion som gjorde dem exponerade. I Bulgarien var risken politiskt godkänd. På Cypern är exponeringen ett arv från en suveränitetsordning som de flesta medborgare inte kan ändra.