Costa Rica och Paraguay står för merparten

Belgisk federalpolis presenterade den 21 september Operation Atlas Nexus som en samlad, internationell insats: över 490 gripanden och 156,9 ton narkotika beslagtogs i 34 länder (La Libre, Garda). Insatsen genomfördes, men den var ett paraply för juridiskt separata nationella utredningar – inte en samordnad razzia mot en och samma organisation. Den geografiska fördelningen visar dessutom att resultaten främst kom från länder utanför Europa.

Merparten av resultaten kom från två länder

Costa Rica stod för omkring 375 av de 490 gripandena och för beslag av över 27,8 ton narkotika, 181 skjutvapen och 169 fastigheter. Costaricanska utredare pekade ut ett specifikt nätverk, ”Pecho de Rata”, samt en efterlyst person med koppling till en kokainrutt från Colombia, via Costa Ricas karibiska kust, mot Europa (La Nación).

Paraguay uppges ha bidragit med ytterligare 104,96 ton cannabis och åtta gripanden (DHnet). Tillsammans stod de två länderna för den stora merparten av både gripandena och narkotikabeslagen.

Irland står för det tydligast dokumenterade europeiska resultatet. I juni och juli 2026 riktade irländsk polis och tull in sig på kokain som gömts i sydamerikanska trävaruleveranser. Omkring 24 kilo hittades i Dublins hamn, i en container som hade passerat Rotterdam (Garda, TheJournal.ie). Irländska myndigheter uppgav att minst en utredning fortfarande pågick (Garda). Därefter blir den offentliga redovisningen av europeiska insatser snabbt tunnare.

Europas viktigaste smuggelländer saknas i redovisningen

Nederländerna, Spanien, Frankrike, Italien och Portugal har alla hamnar och smuggelrutter som gör dem till självklara deltagare. Ändå tillskrivs inget gripande eller beslag i det material som har granskats någon av dessa länder. Rotterdam nämns som transitpunkt i det irländska ärendet, inte som platsen för en nederländsk polisinsats (NU.nl). Italienska medier nämnde italienska tjänstemän i samordningssystemet, men rapporterade inte om någon italiensk polisinsats (ANSA).

Det bevisar inte att länderna inte gjorde någonting. Information kan ha delats konfidentiellt. De redovisade totalsiffrorna åtföljs dock inte av någon uppdelning per land. Belgisk federalpolis publicerade totalsiffran, medan de nationella myndigheterna ansvarar för de underliggande ärendena. Det som saknas är en offentlig redovisning av vilken regering som stod för vilka resultat.

Samordningen fungerade. Att nätverk slogs ut är fortfarande obestyrkt.

Atlas Nexus genomfördes inom EMPACT, EU-rådets ramverk för att samordna medlemsländernas kamp mot organiserad brottslighet (Council). Europol, Frontex och Interpol stödde insatsen. Ingen av dessa organisationer kan gripa eller åtala någon. Varje husrannsakan, frihetsberövande och rättegång genomfördes nationellt och enligt nationell lag.

De costaricanska resultaten ger det tydligaste stödet för att utredarna faktiskt försvagade ett nätverk: namngivna misstänkta, en utpekad rutt och identifierade fastigheter. Resten av sammanställningen liknar i högre grad beslag av varor, där narkotika tas i beslag utan att det visas att organisationerna bakom handeln har skadats. Som FN:s kontor för narkotikabekämpning har dokumenterat kan stora beslag förekomma samtidigt som produktionen når rekordnivåer och tillgången förblir stabil (UNODC).

Den ekonomiska bilden förstärker tveksamheten. Enligt NU.nl redovisade myndigheterna omkring 135 000 dollar i kontanter och kryptovaluta. Fastigheter, smycken och andra tillgångar togs också i beslag, men något värde publicerades inte. Utan en användbar redovisning av hur de ekonomiska flödena stördes vilar påståendet att smuggelnätverk slogs ut enbart på beslagsvolymen.

Den federala rättspolisen i Liège hade en legitim roll genom att hjälpa nationella myndigheter att samordna arbetet över tidszoner och rättssystem (La Libre). Det arbetet har ett värde. Att kalla insatsen ”belgiskt ledd” blir missvisande först när det döljer var räderna genomfördes och vilka myndigheter som faktiskt arbetade med att få ärendena till domstol.

Den offentliga redovisningen visar att länder samarbetade över gränserna. Påståendet att transatlantiska nätverk slogs ut kräver däremot sammanlänkade åtal och rättsligt prövade fall i de 34 jurisdiktionerna.