Ukrainska drönare slår mot ryska bränslefartyg

Bränsle i brand på Azovska sjön. Under fyra dagar i början av juli slog Ukrainas styrkor för obemannade system mot minst 25 fartyg som transporterade bränsle mot Krim: tankfartyg, en färja och torrlastfartyg (Naval News, BBC). Målen var fartyg ur den så kallade skuggflottan, äldre tankfartyg med oklara ägare och försäkringar utanför västliga system, som håller ryskt bränsle i rörelse trots EU:s 17 sanktionspaket (Council of the EU). Sanktioner gör transporterna dyrare och krångligare. Drönare kan stoppa dem fysiskt.

Det hamnar och försäkringsbolag inte når

EU kan göra skuggflottans resor svårare och mer kostsamma. Unionen kan svartlista fartyg, förbjuda hamnanlöp, begränsa marina tjänster och sätta press på försäkringsbolag. Men EU kan inte utan vidare stoppa ett tankfartyg under färd. Enligt internationell sjörätt får ett örlogsfartyg borda ett utländskt fartyg på öppet hav bara på snäva grunder, till exempel vid misstanke om att fartyget är statslöst eller seglar under falsk flagg enligt artikel 110 i havsrättskonventionen UNCLOS. De få ingripanden som faktiskt har skett har inte varaktigt tagit fartygen ur trafik. Sanktioner höjer kostnaden för verksamheten. De lyfter inte bort fartygen från havet.

Ukrainas kampanj på Azovska sjön gör något annat. Befälhavaren Robert Brovdi har identifierat de skadade tankfartygen som sanktionsbelagda fartyg på omkring 7 000 ton dödvikt, byggda mellan 2006 och 2012, med bensin från den ryska hamnen Taganrog på väg mot Krim (Maritime Executive, The Insider). Kampanjen inleddes den 6 juli med ett angrepp mot bränslehubben TES-Terminal-1 i Kertj. Under de följande tre nätterna riktades drönarattacker mot tankfartyg (LIGA.net).

Trovärdigt mönster, oklar omfattning

Det offentliga underlaget stöder den övergripande bilden: Ukraina har slagit mot bränslelogistiken runt Krim. De ryska ockupationsmyndigheterna utlyste bränslenödläge på halvön den 26 juni, alltså innan de marina angreppen inleddes. Nasa-data över bränder visade värmesignaturer som stämmer med de rapporterade attackerna. Estlands public service kopplade kampanjen till en bredare ukrainsk insats för att skära av Krims försörjningslinjer (ERR).

Den exakta fartygsbilden är svagare. Videomaterial har inte kunnat geolokaliseras eller dateras oberoende. Offentliga sammanställningar över vilka tankfartyg som träffades skiljer sig åt mellan källor, och ett fartyg höll fortfarande på att identifieras flera dagar senare (Critical Threats). Uppgiften att alla angripna fartyg redan var sanktionslistade är fortfarande ett ukrainskt påstående, inte en bekräftad slutsats från öppna källor.

Grekland och den kommersiella klyftan

Angreppen träffar en europeisk konflikt som redan finns i sanktionspolitiken. Grekiska redare tjänade minst 3,8 miljarder dollar på att transportera rysk olja under tre år, enligt Financial Times-data som återgetts av grekiska medier (Euro2day, Newsbeast). Aten oroar sig för att hårdare kontroll skadar europeiska ekonomier mer än Ryssland och driver tankfartyg helt utanför europeisk insyn. Skärpta flaggregler kan få operatörer att byta till ryska register eller försäkringar utanför G7-systemet, snarare än att handeln upphör (S&P Global). Riskerna spiller också över fysiskt. En ukrainsk sjödrönare exploderade i den rumänska hamnen Constanta, vilket fick Bukarest att kräva att Kyiv programmerar drönare att självförstöra när de kommer in på rumänskt territorialvatten (News.ro).

Europa byggde ett sanktionssystem för att höja kostnaderna för rysk energitransport. Grekland tjänar pengar på avståndet mellan listning och efterlevnad. Rumänien får bära en del av risken när den militära metoden används i samma havsrum. Ukraina, som inte vill vänta på att regelefterlevnad ska få effekt, prövar om fysisk förstörelse kan åstadkomma det som svartlistning inte klarar på egen hand.

Hittills har Kyiv visat vad EU:s sanktioner inte ensamma kan göra: förvandla ett listat tankfartyg till ett stillastående tankfartyg. Om det ger varaktig press beror på frågor som marknaden ännu inte har besvarat: vilka fartyg som faktiskt slagits ut, vilka laster som gått förlorade och om försäkringsgivare fortfarande vill täcka Azovrutten. Innan det är klarlagt vet Europa inte om det ser början på en strategisk förändring eller främst bilder av brinnande fartyg.