USA spräcker G7-linjen om rysk olja

G7-ländernas finansministrar misslyckades med årets viktigaste samordningsprov. Vid mötet i Paris den 18-19 maj skulle de enas om ett gemensamt svar på energichocken efter stängningen av Hormuzsundet. Resultatet blev en kommuniké utan bindande åtaganden och en enda konkret åtgärd: ett ensidigt amerikanskt beslut som resten av alliansen motsatte sig. Oljepriset ligger på 112 dollar fatet. Obligationsräntor har nått flerårshögsta nivåer i flera stora ekonomier. Den 11 juni möts ECB utan något gott alternativ.

Paris gav återhållsamhet, inte lättnad

Kommunikén talade om "balanserad tillväxt och makroekonomisk stabilitet". På diplomatiskt språk betyder det: håll igen på utgifterna. Linjen blev finanspolitisk återhållsamhet, inte stimulans. Det blev ingen gemensam frigivning av oljereserver, ingen samordnad räntevägledning och inget krispaket.

Det enda konkreta beskedet kom från Washington. USA förlängde sitt undantag från sanktionerna mot rysk olja för andra gången, trots att man tidigare sagt till europeiska allierade att det inte skulle upprepas. Syftet var enkelt: rysk råolja skulle ersätta de iranska fat som fallit bort efter stängningen av Hormuzsundet. Europeiska regeringar motsatte sig beslutet eftersom det försvagar den sanktionsregim som de har upprätthållit sedan Rysslands invasion av Ukraina.

Tysklands finansminister Lars Klingbeil drev en annan linje: en kapitalmarknadsunion, alltså en plan för att knyta ihop Europas splittrade investeringsmarknader så att kapital lättare kan röra sig över gränserna, och en G7-plan mot livsmedelskris för att säkra mineral- och jordbruksleveranser. Båda förslagen speglar Berlins oro för att krisen går djupare än oljepriset. Inget av dem fick genomslag när sanktionsfrågan låste mötet.

Frankrike blockerade diskussionen om en andra strategisk frigivning av oljereserver genom IEA, Internationella energiorganet. Frigivningen i mars var den största i IEA:s 50-åriga historia, men täckte bara en del av bortfallet från Hormuz. Paris argument var att kvarvarande reserver måste sparas för ännu värre scenarier.

Marknaden gav sin dom redan under mötet. Räntan på tyska statsobligationer, alltså vad Berlin betalar för att låna, steg till den högsta nivån sedan 2011. Japanska 30-åriga statsobligationer nådde rekordnivåer. Den globala utförsäljningen av obligationer blev motsatsen till den stabilitet som G7 skulle visa upp.

ECB:s omöjliga junimöte

Det lämnar ECB, Europeiska centralbanken som sätter räntan för de 20 euroländerna, i ett svårt läge inför mötet den 11 juni.

Inflationen i euroområdet har stigit, nästan helt driven av energipriser. Rensar man bort energi och livsmedel är den underliggande prisökningen svagare. Samtidigt har ekonomin nästan slutat växa. Kombinationen av stigande priser och stagnerande produktion kallas stagflation. För centralbanker finns inget rent verktyg i ett sådant läge.

Högre räntor gör bolån och företagskrediter dyrare. Det dämpar inflation som beror på att hushåll och företag efterfrågar för mycket. Det gör däremot inget åt ett utbudsavbrott i Hormuzsundet. Marknaden räknar ändå med en räntehöjning i juni, men då skulle ECB strama åt mot ett problem som dess egna verktyg inte når.

Vem tar smällen

Tyskland har sänkt sin tillväxtprognos för andra kvartalet 2026 till 0,3 %, en kraftig nedjustering som visar hur energichocken slår mot en redan svag industribas. Kemi-, metall- och glasproducenter har minskat både jobb och produktion sedan 2022. En tillfällig sänkning av bränsleskatten löper ut i slutet av juni, utan att någon ersättning har aviserats.

Italien bad EU-kommissionen att undanta energiutgifter från EU:s finanspolitiska regler, de tak för offentlig upplåning som euroländerna måste följa. Bryssel sade nej och hänvisade till miljarder i befintliga EU-medel som Italien ännu inte har använt. Försvarsutgifter kan redan undantas från reglerna. Energiutgifter kan det inte. Inget G7-land stödde Italiens försök att få bredare flexibilitet.

Kommissionen publicerar nya ekonomiska prognoser den 21 maj. Om siffrorna bekräftar inbromsningen ökar trycket på Bryssel att lätta på budgetreglerna och på ECB att låta räntan ligga stilla. Europas stora ekonomiska institutioner drar just nu åt olika håll: stramare budgetar från G7, stramare penningpolitik från marknaden och en utbudskris som inget av verktygen kan lösa.