USA halverar NATO-löften om bombflyg

USA:s militär drar ned i Europa snabbare än de allierade hade räknat med. De mest kännbara minskningarna går dessutom runt den spärr som kongressen satte upp för att hindra just en sådan reträtt. Washington minskar de styrkor som utlovats i Natos krisplanering: antalet strategiska bombflygplan halveras, stridsflyget skärs ned med en tredjedel och ubåtarna tas bort helt. Besluten fattas i presidentadministrationens kanaler och kräver ingen omröstning i kongressen. För europeiska regeringar betyder det att luckor måste fyllas som inte kan stängas före 2029.

Två kanaler, en utan spärr

För att förstå oron i Europa måste man skilja mellan två sorters amerikansk militär närvaro. Den ena gäller soldater som faktiskt är stationerade i Europa, omkring 80 000 i dag. Kongressen har i Section 1249 i NDAA, den årliga amerikanska försvarsauktorisationslagen, satt ett golv på 76 000. Om Pentagon vill gå under den nivån måste försvarsdepartementet intyga för kongressen att neddragningen inte skadar de allierades säkerhet. Det är denna spärr som oftast får uppmärksamhet.

Natos styrkemodell väger i praktiken tyngre. Där registreras vad varje allierat land lovar att skicka vid en kris: förband som ska kunna flyttas från hemmabaser inom 10, 30 eller 180 dagar. De amerikanska löftena i denna modell ligger helt inom administrationens handlingsutrymme. Ingen lag begränsar dem. När Pentagons sändebud Alexander Velez-Green informerade Nato den 22 maj handlade beskedet om just denna kategori: halverat antal bombflygplan, en tredjedel färre stridsflygplan, inga ubåtar samt färre tankflygplan och jagare (CDE News). Pentagon har bekräftat siffrorna men inte angett någon tidtabell.

Den 30 maj rapporterade Welt am Sonntag att neddragningen skulle gå snabbare än vad som tidigare kommunicerats, utan den övergångsperiod som europeiska regeringar hade räknat med. En Natodiplomat sade till Reuters att takten "will depend on the capacity of the others to come in with alternatives" och tillade att "everything is not yet definitely decided, even in the U.S."

En lucka som pengar inte ensamt kan täppa till

Det Europa måste ersätta överstiger både försvarsbudgetar och produktionskapacitet. IISS uppskattade 2025 att det skulle kosta $226–344 miljarder i enbart plattformar, och närma sig 1 000 miljarder dollar över 25 år, att återskapa USA:s konventionella förmågor i det euroatlantiska området. Kielinstitutets bedömning från maj 2026 sätter priset för meningsfull, men inte full, självständighet till omkring 50 miljarder euro per år under ett decennium. Bara bristen på stridsflyg kräver 350–400 ytterligare stridsflygplan, som europeiska fabriker inte kan leverera före mitten av 2030-talet.

Två svar visar hur olika europeiska huvudstäder anpassar sig. Frankrike bygger ut sitt kärnvapenparaply genom det som Paris kallar "dissuasion avancée", framskjuten avskräckning. Det innebär att partnerländer omfattas av Frankrikes kärnvapengaranti utan att få delad kontroll över beslutet att använda vapnen. Den 27 maj blev Norge det nionde landet att ansluta sig genom Narvikarrangemanget. På den konventionella sidan tar Tyskland och Nederländerna över ledningsansvar för försvaret av Estland och Lettland genom den gemensamma 1:a tysk-nederländska kåren. Det är en direkt överföring av baltiskt försvarsledarskap från Washington till europeiska händer.

Fönstret 2027–2029

Båda spåren pekar på samma problem: tiden. Polens försvarschef har bekräftat arbetet med egna långräckviddiga precisionsvapen, men medgett att de första resultaten ligger "minst två år" bort. EU:s institut för säkerhetsstudier varnar för att den inställda Tomahawkutplaceringen i Tyskland "removes a key component of Europe's deterrence" under vad institutet kallar "years of military transition". Carnegie Endowment noterar att de baltiska staterna fruktar att tillbakadragandet sker "before Europe manages to fill its defense gaps".

Bedömningarna landar i samma sårbara period: 2027 till 2029. Då väntas de amerikanska minskningarna få störst effekt, medan europeiska ersättningar fortfarande ligger flera år bort. Nästa prövning kommer i början av juni vid Natos Force Sourcing Conference, där europeiska länder måste ange vilka amerikanska luckor de avser att fylla. Washington har utformat ordningen så att de allierade ställs inför ett binärt val: att offentligt lova att täppa till luckor som de ännu inte kan täppa till, eller att komma till toppmötet i Ankara i juli tomhänta.