USA drar hem alla 8 NATO-tankflygplan

När en allians förlorar stödsystemen bakom stridsförmågan räcker det inte att räkna soldater och vapensystem.

USA har meddelat europeiska allierade att landet planerar att minska antalet jaktflygplan som ställs till Natos förfogande i Europa med omkring en tredjedel, skära ned de marina spaningsflygen från 26 till 15 och dra tillbaka alla åtta tankflygplan som alliansen kan använda (Boston Globe, Rzeczpospolita). Ett hangarfartyg, en robotubåt och en bombflygkomponent ska också omfördelas. Uppgifterna kommer från medierapportering, inte från ett officiellt Natodokument (Le Figaro). Men de beskriver en neddragning som träffar just de funktioner som gör militär materiel användbar i skarpt läge.

Att köpa jaktflyg som inte kan strida ensamt

Polen visar motsägelsen tydligast. Warszawa köper 32 F-35-plan, med leveranser väntade fram till 2029 och ett stödpaket för logistik, reservdelar och IT-infrastruktur fram till 2030 (Breaking Defense, Army Recognition). Men F-35 kräver tankflyg för räckvidd, spaningsflyg för lägesbild och ledningssystem på operationsnivå för att samordnas med andra förband. Polen bygger upp plattformar i världsklass samtidigt som det amerikanska system som gör dem effektiva tunnas ut.

Litauen tolkar samma neddragning genom förstärkningsförmågan. Färre tankflyg och spaningsplan ger den östra flanken kortare räckvidd och sämre upptäckt (Lrytas). Vilnius svarar med ungefär 800 miljoner euro i extra pengar till luftförsvar och en treårig plan för integrerat luftrum (Lrytas). Det täcker det första lagret: nationellt skydd mot drönare och robotar. Det ersätter inte tankflyg, ISR, det vill säga underrättelser, övervakning och spaning, eller den ledningsarkitektur som gör att Nato kan strida som ett sammanhängande system längs hela flanken.

Rumänien prövar bristen i realtid

I Rumänien är problemet redan konkret. Efter drönarincidenter nära Donau och Svartahavskusten bad Bukarest Nato om låghöjdsradar, luftvärnsrobotar och system mot drönare (RRI, Curs de Guvernare). Nato upprepade att varje tum av allierat territorium ska försvaras. Rumänien lämnade mötena med fortsatta önskemål om utrustning.

Glappet mellan europeiska pengar och operativ beslutanderätt förklarar låsningen. Bryssel kan finansiera inköp av materiel genom instrument som SAFE, EU:s nya fond för försvarsutgifter (European Commission, European Parliament). Men kommissionen fördelar inte radarplan till uppdrag. Det gör nationella huvudstäder och Natos kommandostruktur. Ingen EU-institution har mandat att skapa militär ersättningsförmåga när en allierad drar bort resurser (EDA). Europa kan höja försvarsutgifterna och ändå misslyckas med att ersätta amerikansk övervakning, lufttankning och ledningskapacitet.

Klockan går snabbare än planen

Frankrike använder neddragningen som argument för strategisk autonomi. Franska och internationella analyser pekar ut just de europeiska förmågor som är svårast att bygga snabbt: övervakning, lufttankning, ledning, lufttransport och markbaserat luftförsvar (Ifri, Atlantic Council). Dessa system tar år att få fram. Neddragningen sker nu.

Ingen institution har publicerat det dokument som skulle göra det möjligt för medborgare att bedöma om försäkringarna håller: en ersättningskalender för varje förmåga, där det framgår vilken amerikansk resurs som lämnar, vilken Natoplan som byggde på den, vilken europeisk allierad som kan fylla luckan och när. CSIS varnar för att Europa behöver ett akut luftförsvarsprogram eftersom lagren av interceptorrobotar fortfarande är otillräckliga (CSIS). EUISS argumenterar för en konkret övergångsplan, inte politisk anpassning till Washington (EUISS).

Nato säger att alliansen har byggt sina mest omfattande försvarsplaner sedan kalla kriget (NATO). Det kan stämma på den sekretessbelagda nivån. Den avgörande frågan är om Europas egna stödsystem hinner komma på plats innan de amerikanska antaganden som planerna vilar på försvinner. Att konstatera glappet ställer inte åtta nya tankflygplan på plattan till 2029.