USA gör tullpåslag permanenta

För europeiska exportörer har USA:s handelspolitik blivit svår att planera kring. Den 24 juli löper den tillfälliga amerikanska importavgiften på 10 % ut för de flesta varor, eftersom lagen som använts bara tillåter presidenten att införa sådana tullar i 150 dagar (19 U.S.C. § 2132). Tullen försvinner däremot inte nödvändigtvis. Washington behöver bara luta sig mot en annan laggrund, och de nya verktygen kan både gälla längre och läggas ovanpå varandra.

Vem betalar i praktiken

Först måste frågan ställas rätt: tullkostnaden hamnar inte automatiskt hos exportören. En studie från AHK, de tyska utrikeshandelskamrarna, visar att amerikanska köpare absorberar mer än 70 % av tullkostnaden på tyska varor. Kielinstitutet bedömer att den återstående bördan kostar Tyskland omkring 0,15 % av BNP, ungefär 6,5 miljarder euro (aktiv-online). Tullar är alltså inte bara en europeisk nota. Amerikanska importörer och konsumenter betalar en stor del.

Men totalsiffror per land döljer var trycket faktiskt uppstår. I Irland föll varuexporten till USA med 56 % i årstakt i maj 2026, till 4,7 miljarder euro, samtidigt som läkemedelsexporten minskade med nästan 59 % (Irish Examiner, CSO). Det låter som ett ras tills man ser hur den irländska handelsstatistiken fungerar. Multinationella företag bokför stora läkemedelsflöden via irländska dotterbolag, vilket gör att några få förskjutningar i leveranstidpunkter kan ge kraftiga utslag. Ibec, Irlands näringslivsorganisation, noterade att exporten till USA steg från 22 miljarder euro i januari–april 2024 till 60 miljarder euro samma period 2025, för att sedan falla till 17 miljarder euro 2026 (The Irish Times).

Italien visar hur sektorförluster kan försvinna i den samlade exportbilden. Den totala italienska exporten till USA ökade fortfarande med 3,7 % i början av 2026 (Assolombarda/ICE). Samtidigt föll vinexporten med omkring 15 %, medan snittpriserna sjönk 10 %. Producenterna tog alltså själva en del av kostnaden genom lägre marginaler för att behålla amerikanska kunder (Borsa Italiana/Teleborsa). Möbelexporten minskade med 16,6 % och textilexporten med 5,6 % (Il Messaggero). Helheten hölls uppe därför att läkemedelsexporten steg med 54,1 % (Il Foglio).

Den rättsliga grunden flyttas hela tiden

Det större problemet för exportörerna är att USA:s tullregim hela tiden byter juridiskt instrument. I februari 2026 underkände Högsta domstolen användningen av en lag om nationellt nödläge som grund för tullar. Administrationen gick då över till Section 122, en bestämmelse som tillåter tillfälliga importtillägg. I maj slog en handelsdomstol fast att även detta var olagligt, men lättnaden gällde bara de företag som hade stämt (Northeastern University, BDO).

Washington bygger redan mer långlivade verktyg. USA:s handelsrepresentant har inlett Section 301-utredningar, en handelsrättslig process där USA kan införa tullar efter att ha konstaterat otillbörliga utländska handelsmetoder. Utredningarna omfattar 16 ekonomier, däribland EU, och de föreslagna tullnivåerna ligger på 10–12,5 % (Mayer Brown, National Law Review). Till skillnad från den tillfälliga tilläggsavgiften har dessa tullar inget inbyggt slutdatum. Ett EU-USA-avtal i juni satte ett tak på 15 % för de flesta europeiska exportvaror, men en produkt kan ändå omfattas av separata stål- eller biltullar ovanpå detta (Euronews). Tysklands handelsmyndighet GTAI har därför varnat företag för att kontrollera varuklassificering, alltså vilken tullkategori en vara hamnar i, samt undantag och dokumentation för varje leverans till USA (GTAI).

De mindre synliga förlorarna finns längre bak i leverantörskedjan. I Slovakien har andelen av Volkswagen Bratislavas produktion som går till USA sjunkit till under 15 % (Denník E). Den verkliga risken är inte bara dagens exportvolym, utan att tullosäkerheten påverkar var ett moderbolag väljer att lägga nästa bilmodell. Slovakiska medier har rapporterat oro för att produktionen av Porsche Cayenne kan lämna Bratislava, med följder för hundratals leverantörer, även om Volkswagen inte har bekräftat någon flytt (Pravda). Samma logik gäller i stora delar av Centraleuropa. Polska, tjeckiska och österrikiska underleverantörer är beroende av investeringsbeslut som fattas i Wolfsburg eller München.

För europeiska exportörer har detta blivit ett långvarigt tillstånd. Vinnarna är Vita huset, som behåller förhandlingsstyrkan, och de företag som redan producerar i USA. Förlorarna är producenter med tunna marginaler, mindre företag som är bundna till enstaka kunder och traditionella branscher som vin, livsmedel och möbler, där amerikanska köpare ofta kan vänta. Den kostnad som handelsstatistiken först missar är investeringarna som i tysthet styrs mot den amerikanska marknaden, eftersom få finanschefer vill planera kring regler som kan skrivas om var 150:e dag.