USA:s senat driver östmedelhavslag framåt

I Houston, där amerikansk energipolitik möter bolagens investeringskalkyler, öppnade Grekland, Cypern, Israel och USA förra veckan en ny institution för att samordna energistrategin i östra Medelhavet. Några dagar senare tog ett utskott i USA:s senat nästa steg med ett lagförslag som skulle göra regionen till en strategisk prioritet i amerikansk lag. Den politiska strukturen växer fram. Om den också kan flytta gas, el och kapital är en annan fråga.

En fast plattform och ett lagförslag på väg

Eastern Mediterranean Energy Center (EMEC) öppnade den 12 juni vid Baker Institute på Rice University, efter ett ministermöte mellan USA:s energiminister Chris Wright och hans grekiska, cypriotiska och israeliska kollegor (Politis, Morningstar). EMEC gör 3+1-formatet, det etablerade samarbetet mellan Grekland, Cypern, Israel och Washington, till mer än återkommande toppmöten. Tanken är en permanent plattform för forskning, investerarkontakter och skydd av energiinfrastruktur (GreekReporter, CNA).

Den 17 juni behandlade senatens utrikesutskott lagförslaget Eastern Mediterranean Gateway Act (S.4443), lett av senatorerna Cory Booker och Dave McCormick (Senate Foreign Relations Committee). Grekiska medier, bland dem ProtoThema och News247, beskrev detta som ett godkännande i senaten. Det är för långtgående. Ett utskottssteg är bara en tidig del av processen. För att bli amerikansk lag måste ett förslag antas av båda kamrarna och därefter undertecknas av presidenten (US Senate).

Vad skulle lagen göra i praktiken? Den skulle instruera utrikesdepartementet att prioritera östra Medelhavet och ge 3+1-formatet ny tyngd. Den skulle stödja IMEC-korridoren, handelsrutten mellan Indien, Mellanöstern och Europa som har lanserats som ett motdrag till kinesiska infrastrukturinvesteringar. Den skulle också kräva regelbundna rapporter till kongressen (FDD Action). Det finns däremot inga offentliga belägg för att förslaget anslår byggpengar, finansierar rörledningar eller garanterar exportkapacitet.

Att skriva in en region som strategisk prioritet i amerikansk lag säkrar byråkratisk uppmärksamhet och ger kongressen en återkommande kontrollroll. Men den svåra energifrågan ligger någon annanstans.

Egypten: länken som också behöver gasen

Cypern har bekräftade gasfyndigheter till havs, och cypriotiska källor uppskattar de samlade resurserna till omkring 20 biljoner kubikfot (Cyprus Mail). Inget av dessa fält har en direkt koppling till Europa. Vägen går via Egypten, som driver regionens enda anläggningar för kondenserad naturgas, LNG, i Idku och Damietta. Deras samlade nominella kapacitet är cirka 16,7 miljarder kubikmeter per år (EnterpriseAM).

Alla större västerländska utvinnare i cypriotiska vatten är beroende av de egyptiska anläggningarna. Chevron och Shell planerar att leda gas från Aphroditefältet till Port Said. Eni och TotalEnergies vill använda samma infrastruktur för Cronos. ExxonMobil och QatarEnergy har tecknat ett avtal med Egypten om bearbetning av gas från fälten Glaucus och Pegasus (JPT/SPE). Flaskhalsen är därmed tydlig och den är egyptisk.

Problemet är att Egypten självt har hanterat gasunderskott och importerat LNG för att täcka inhemska behov (Ahram Online). Om cypriotiska volymer når europeiska köpare eller i första hand stabiliserar Egyptens egen gasbalans avgörs av slutliga investeringsbeslut och av klausuler om inhemsk prioritet. Det kan inget amerikanskt lagförslag lösa.

Vad Europa får, och inte får

För sydöstra Europa är den diplomatiska ramen verklig men ofullständig. Rumänien beskriver sin gas i Svarta havet och den så kallade vertikala korridoren mellan Grekland, Bulgarien och Rumänien som sin egen väg mot en roll som energinav (HotNews). Great Sea Interconnector, en planerad undervattenskabel för el mellan Cypern, Grekland och på sikt Israel, skulle bryta Cyperns isolering från EU:s elnät. Men den är beroende av EU-finansiering, inte av Washington (Cyprus Mail). Italien står utanför 3+1-kärnan men är starkt exponerat genom ENI:s verksamhet i Egypten och Cypern.

EU självt är påfallande tyst. Genomgången visar inget uttalande från kommissionen eller rådet där Gateway Act omfamnas som ett europeiskt energisäkerhetsinstrument, trots att språkbruket påminner om Bryssels egen Global Gateway, EU:s strategi för konnektivitet och diversifiering.

Politiker säljer östra Medelhavet som en port till Europa. I praktiken är porten Egypten, och Europas flaskhals kan lika gärna vara finansiering av elnät och LNG-ekonomi som strategiska deklarationer i Washington. EMEC:s budget och arbetsplan är ännu inte publicerade, Gateway Act är ännu inte lag och gasfälten väntar fortfarande på slutliga investeringsbeslut. Den politiska arkitekturen rör sig snabbare än infrastrukturen den beskriver.