Washington överväger kärnvapenplan för Polen

Under en generation låg kartan över amerikanska kärnvapen i Europa i stort sett fast. Den ordningen håller nu på att rubbas. Defense News rapporterade den 2 juni att Washington för konfidentiella samtal om att placera kärnvapenbärande flyg i Polen och de baltiska länderna. Det skulle innebära en utvidgning bortom de sex länder som i dag hyser amerikanska kärnvapen inom Natos system för kärnvapendelning. Polens försvarsminister har bekräftat samtalen. Litauens försvarsminister Robertas Kaunas har medgett att landet deltar, men avböjt detaljer med hänvisning till sekretess.

Samtidigt drar Washington ned den konventionella militära närvaron i Europa. I maj meddelade Donald Trump att 5 000 amerikanska soldater ska lämna Tyskland. I stället erbjuds en utvidgad amerikansk kärnvapennärvaro. Kärnvapenparaplyet börjar därmed behandlas som ett substitut för trupp på marken.

Två paraplyer, samma karta

Frankrike bygger parallellt en egen kärnvapenarkitektur över samma geografi. President Emmanuel Macrons "dissuasion avancée", framskjuten avskräckning, omfattar nu nio europeiska partner, däribland Polen, Tyskland och tre nordiska länder. Den franska modellen innebär att Rafaleplan som kan bära kärnvapen tillfälligt skulle kunna placeras på partnerländernas baser.

De två systemen löper genom skilda kanaler. USA:s kärnvapendelning sker inom Natos Nuclear Planning Group, den grupp där alla medlemmar utom Frankrike samordnar kärnvapenhållningen. Frankrike, som har stått utanför gruppen sedan 1966 för att skydda sin strategiska självständighet, arbetar i stället genom bilaterala avtal utanför Nato. Paris har inte kritiserat den amerikanska utvidgningen. Ett angrepp på Washington skulle samtidigt riskera relationen till Warszawa, Frankrikes viktigaste partner i den framskjutna avskräckningen.

Båda sidor beskriver uppläggen som ömsesidigt förstärkande, men mekaniken skiljer sig tydligt. I USA:s system är det värdlandets piloter som ska leverera amerikanska vapen, och värdlandets regering deltar i planeringen. I den franska modellen ligger beslutet om avfyrning enbart hos den franske presidenten. Partnerländerna får övningar och samråd. Vapnen, och rätten att använda dem, förblir franska.

Konstitutionella spärrar, tysta parlament

Utvidgningen stöter på juridiska hinder som hittills knappt har granskats offentligt. Litauens konstitution förbjuder uttryckligen massförstörelsevapen på landets territorium. När parlamentet försökte öppna för kärnvapenbestyckade fartyg i Klaipėdas hamn lade president Gitanas Nausėda in sitt veto. Seimas, Litauens parlament, lät vetot stå fast med röstsiffrorna 95 mot 4. En grundlagsändring kräver två tredjedelars majoritet, vilket ingen nuvarande koalition kan leverera.

Polen har ett annat problem: två konkurrerande maktcentrum. President Karol Nawrocki håller en direkt kanal till Trump vid sidan av försvarsdepartementet. Han blockerade nyligen ratificeringen av ett brittiskt försvarsavtal som Donald Tusks regering hade förhandlat fram, med argumentet att han inte hade rådfrågats. Washington förhandlar i praktiken med två polska beslutsmiljöer samtidigt.

I Estland har Riigikogu, parlamentet, diskuterat kärnkraftssäkerhet men lämnat kärnvapenpolitiken orörd. Det finns inga opinionsmätningar om väljarnas inställning till att hysa kärnvapen. Tyskland, som redan har amerikanska bomber på flygbasen Büchel, har aldrig hållit någon förbundsdagsomröstning om arrangemanget. I Europa är Finland ensamt om att kräva en lagstiftningsprocess vid förändringar av kärnvapenhållningen.

Signal först, materiel senare

Beskeden har politisk tyngd, men den operativa verkligheten ligger efter. De specialiserade förvaringsvalv som krävs på värdbaser tar flera år att bygga, certifiera och integrera med de flygplan som ska kunna bära vapnen. Polen tog emot sina tre första F-35-plan i maj, men certifiering av piloter för kärnvapenuppdrag är en separat process som också tar flera år.

Innan någon materiel flyttas måste Nato avgöra vad alliansen ska säga offentligt. Toppmötet i Ankara den 7-8 juli väntas avgöra om Nato formellt ska öppna dörren för kärnvapenutvidgning österut eller hålla frågan kvar som signalpolitik.

Utvidgningen skulle ske i ett läge där rustningskontrollen i praktiken saknar ramverk. New START, det sista kärnvapenavtalet mellan USA och Ryssland, löpte ut den 5 februari. För första gången sedan 1972 finns inget avtal som begränsar parternas arsenaler och inga inspektioner som kontrollerar efterlevnaden. Ryssland har samtidigt vidgat sin egen kärnvapendoktrin till att omfatta Belarus och bygger en lagringsanläggning där, den första ryska kärnvapenplaceringen utanför landets gränser sedan Sovjetunionens fall.

Europas mest långtgående säkerhetspolitiska förskjutning på en generation drivs nu genom sekretessbelagda kanaler och regeringsavtal. Frågan som inga huvudstäder tycks vilja ställa är vem som bestämde att de människor som ska bo nära de framtida vapnen inte behöver få rösta om saken.