Washington väljer fem för NATO 3.0

USA bjöd in fem europeiska allierade till Bergen för att i praktiken förhandla om vem som ska bära Europas konventionella försvarsbörda. Mötet kan inte ändra Natos regler: vid det formella förhandlingsbordet kan varje medlemsland stoppa ett beslut (Nato). Men om en utvald grupp först enas om paketet blir valet snävare för de övriga: acceptera en i huvudsak färdig plan, eller framstå som den som bromsar avskräckningen.

Förhandlingsrummet

USA samlade Finland, Sverige, Tyskland, Polen och Nederländerna under etiketten "Nato 3.0": Europa ska ta ett större ansvar för det konventionella försvaret medan Washington prioriterar annat (ISDP, upday). Inga förändringar av befälsstrukturen, beredskapsmål eller finansiering offentliggjordes.

Formatets betydelse ligger i det som sker före det formella beslutet. När utvalda regeringar samordnar positioner, jämkar formuleringar och jämför bidrag i förväg byggs ett politiskt tryck som gör invändningar svårare. Nato fattar beslut med konsensus, vilket innebär att varje enskilt medlemsland har vetorätt. En färdigförhandlad överenskommelse gör vetot politiskt dyrare att använda. Länder som står utanför rummet förlorar inflytande innan den formella förhandlingen ens har börjat.

Urvalet sänder också en signal. Finland har Natos längsta landgräns mot Ryssland. Tyskland är den centrala tyngdpunkten. Polen är den logistiska ryggraden österut. Tillsammans tecknar de bilden av ett Europa som tar större ansvar för Natos landförsvar. Det som ännu saknas är systemet som gör det möjligt: gemensam befälsrätt, förråd med utrustning, överenskommen finansiering och övade förband som kan förflyttas tillsammans.

Det som faktiskt byggs

Tyskland är det tydligaste testet på om politiska löften håller på att bli verklig militär kapacitet. Brigad 45 i Litauen, Berlins första permanent stationerade tunga stridsbrigad utomlands, ska enligt planen omfatta omkring 5 000 soldater i slutet av 2027. Kasernerna är fortfarande under uppbyggnad (Euronews, n-tv).

Sedan den 1 juli har ett tysk-nederländskt militärt högkvarter i Münster det operativa ansvaret för Natoförband i Estland och Lettland. Det uppges omfatta omkring 50 000 soldater (Zeit, Deutschlandfunk). I praktiken innebär det att ett europeiskt befäl nu avgör hur allierade förband i de länderna övar, grupperas och svarar på hot.

Polen tar emot omkring 10 000 amerikanska soldater på rotationsbasis och har ett framskjutet amerikanskt ledningselement i Poznań (LRT, Forsal). Permanenta amerikanska baser är fortfarande föremål för förhandling. Namngivna förband, konkreta platser och byggtider är sådant som går att pröva. Det gör dem mer relevanta än politiska paroller.

Europa saknar fortfarande det planen förutsätter

Att bära en större del inom Nato är inte samma sak som att kunna agera självständigt. IFRI argumenterar för att verklig europeisk tyngd kräver inflytande i befälskedjorna, inte bara europeiska flaggor på Natohögkvarter (Ifri). Fondation Robert Schuman varnar för att Europa kan höja försvarsbudgetarna utan att få verklig suveränitet, om beroendet av amerikansk ledning, satelliter och strategisk transport består (Fondation Robert Schuman).

Personal- och materielbristen är lika konkret. Tysklands aktiva styrka behöver växa från omkring 185 000 till minst 260 000, medan reserven ska öka från cirka 66 000 till 200 000. Försvarsminister Boris Pistorius har varnat för brist på specialister enbart för brigaden i Litauen (Tagesschau). Finska och svenska experter konstaterar att vissa amerikanska förmågor, bland annat robotförsvar och satellitnätverk, inte snabbt kan ersättas av europeiska alternativ (Svenska Yle).

I polsk rapportering lyfts en separat politisk risk: att Washingtons urval delar Nato i första- och andraklassallierade (WP). Polen gynnas av urvalet genom sina höga försvarsutgifter och sin roll vid frontlinjen. Kostnaden hamnar hos de allierade som inte bjöds in.

Natos toppmöte i Ankara senare i år blir prövningen. Då visar det sig om förhandlingsrummet i Bergen tog fram ett paket som hela alliansen kan ställa sig bakom, eller om de utestängda medlemsländerna finner att de avgörande valen redan gjordes innan de kom in i rummet.