EU godkänner återvändandecenter utan värdland

Den 1 oktober gav EU-ländernas ministrar slutligt klartecken till en förordning som låter regeringarna skicka personer utan rätt att stanna i unionen till ”återvändandecenter” i länder utanför EU (EU-rådet, EFE). Reglerna om centren börjar gälla samma dag som lagen träder i kraft. De regeringar som drivit frågan hårdast har fortfarande inte offentliggjort något avtal med ett land som vill ta emot ett sådant center.

Det glappet spelar roll eftersom lagen bara ger tillstånd. För att det ska leda till en faktisk avresa krävs också beslut från andra: nationella regeringar, ett värdland, domstolar och till sist personens ursprungsland.

Vem beslutar vad

Kedjan börjar hos myndigheterna i det enskilda landet. De beslutar att en person måste lämna landet. Med den nya europeiska återvändandeordern ska myndigheterna sedan registrera grunduppgifterna i ett gemensamt formulär som andra medlemsländer kan läsa. Varje land avgör självt om det ska verkställa ett annat lands beslut (Brussels Times).

Spanien invände mot just det handlingsutrymmet. Madrid ville att alla Schengenländer skulle vara skyldiga att verkställa varandras beslut. Schengen är området där människor kan passera de flesta inre EU-gränser utan passkontroll. Spanien menade därför att en person skulle kunna undgå utvisning genom att flytta till ett annat land. Landet ansåg också att skyddet för barnfamiljer var för svagt och var det enda som röstade nej (elDiario.es). Spanien kunde inte stoppa lagen, som antogs med kvalificerad majoritet. Då vägs medlemsländernas röster, och inget enskilt land har veto.

Återvändandecentren blir aktuella längre fram i kedjan. Dit får bara personer skickas som redan har fått ett beslut om återvändande. Värdlandet måste följa internationell människorättslagstiftning, däribland förbudet mot att skicka någon vidare till förföljelse eller tortyr. Ensamkommande barn får inte skickas dit, men barnfamiljer omfattas inte av ett lika kategoriskt undantag (ECRE). Domstolar kan pröva om varje överföring uppfyller villkoren.

Lagen träder i kraft dagen efter att den publicerats i Europeiska unionens officiella tidning, EU:s publikation där lagstiftning kungörs. Reglerna om återvändandecenter gäller från den dagen. De flesta andra nya förfaranden börjar gälla ett år senare (EU-rådet).

Det saknade värdlandet

Danmark, Tyskland, Nederländerna, Österrike och Grekland enades i september om en gemensam modell för återvändandecenter och siktar på att genomföra de första överföringarna 2027 (Danska ministeriet). Sedan dess har de fem länderna förhandlat gemensamt med tänkbara värdländer (To Brief).

På beslutsdagen sade Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt att de tänkbara värdländernas vilja fortfarande måste klarläggas. Han hoppades på en överenskommelse före årets slut (Tagesschau). Danmarks migrationsminister Morten Bødskov hävdade att den rättsliga grunden nu var på plats (The Copenhagen Post). Den grunden gäller bara inom EU. De fem regeringarna behöver fortfarande ett värdland, och ingen har offentliggjort något undertecknat avtal.

Varför ett värdland inte räcker

Även ett undertecknat avtal undanröjer bara ett hinder. Forskare vid SWP, ett tyskt utrikespolitiskt institut, påpekar att värdlandets samtycke inte tvingar personens ursprungsland att utfärda resehandlingar eller ta tillbaka personen (SWP). Värdlandet går med på att ta emot människor. Bara ursprungslandet kan släppa in dem igen.

EU-länderna beslutade 2025 att 491 950 personer skulle lämna unionen och skickade tillbaka 135 460 personer till länder utanför EU (Eurostat). Talen gäller inte samma individer, så skillnaden visar inte hur många fler som kan återföras med hjälp av återvändandecenter. Den visar däremot att det länge har varit lättare att fatta beslut om avresa än att verkställa dem.

Av SWP:s resonemang följer en risk: Om ett ursprungsland vägrar utfärda handlingar kan ett återvändandecenter bli en plats där människor hålls kvar i stället för att skickas vidare. Människor flyttas då ut ur EU utan att ärendet löses. Om det sker beror på avtal med ursprungsländerna, och den nya lagen skapar inga sådana avtal.

De fem regeringarna som utlovar överföringar behöver därför leverera två saker: ett offentliggjort avtal med ett värdland som står sig vid domstolsprövning och en metod för att få resehandlingar från personernas ursprungsländer. Lagen tillåter återvändandecenter, men förespråkarna har inte offentliggjort något värdavtal. Tidsplanen för överföringarna är fortfarande en ambition.