Fyra länder pressar Italien om asylreturer

Finland blev det fjärde europeiska landet att meddela att man förbereder överföringar av asylsökande tillbaka till Italien enligt EU:s nya ansvarighetsregler. Det ökar trycket på Rom politiskt. Däremot innebär det ännu inte att någon överföring faktiskt har genomförts.

Finlands inrikesministerium uppgav att överföringar "för närvarande förbereds" enligt asyl- och migrationsförvaltningsförordningen, AMMR, den centrala delen av EU:s migrationspakt från 2024. Förordningen ersatte det gamla Dublinsystemet, som avgjorde vilket EU-land som skulle pröva en asylansökan. Finland angav inga antal, ingen tidplan och ingen bekräftelse på att någon person faktiskt hade flyttats (ANSA, TRT World).

Läget hittills

Grundprincipen är enkel. Om en person reser in i EU via Italien och sedan tar sig vidare till exempelvis Tyskland eller Finland, ska Italien enligt AMMR ta tillbaka personen och pröva asylansökan. Länder i norra och västra Europa vill nu få den regeln att fungera i praktiken. Italien kan fördröja eller stoppa överföringen. Två månader efter att reglerna började tillämpas har varje land som prövat Italiens ansvar fått olika svar.

Österrike är det enda landet med bekräftade resultat. Wien har rapporterat fyra genomförda överföringar sedan reglerna började tillämpas den 12 juni 2026, där asylsökande rest till Italien med tåg eller buss i fall där parterna samarbetat (ORF). Fyra personer är få, men visar att systemet kan fungera rent praktiskt.

Schweiz befinner sig mellan förberedelse och genomförande. Italienska myndigheter uppges ha godtagit 51 schweiziska återtagandebegäranden efter den 12 juni, och Bern har bokat flyg i slutet av augusti (NZZ, Ticinonews). Om flygen verkligen avgår är fortfarande oklart.

Tyskland körde fast. Som vi rapporterade förra veckan planerade Berlin tre återföringar, men Rom avvisade samtliga med argumentet att det rörde sig om äldre fall från tiden före migrationspaktens ikraftträdande (Tagesschau). Vid den tyska regeringens presskonferens den 19 augusti talades det om "samordning", inte om genomförda överföringar (Bundesregierung).

Frankrike och Nederländerna har hållit sig utanför. Paris uppges ha valt att inte driva frågan medan samarbetet med Rom om att minska avgångarna över Medelhavet fortsätter (ANSA).

Varför Italien kan säga nej

Den tydligaste siffran kommer från EU-kommissionen, unionens verkställande organ. Mellan den 12 juni och den 7 juli skickade åtta medlemsländer sammanlagt 12 begäranden om överföring till Italien. Italien avslog samtliga (Commission assessment, 2EU Brussels).

Roms motstånd har två delar. Den juridiska linjen är att inrikesminister Matteo Piantedosi hävdar att många begäranden gäller personer som anlände innan migrationspakten började gälla. Därmed skulle de nya reglerna inte vara tillämpliga (Brussels Signal).

Den politiska invändningen är mer direkt. Piantedosi kopplar Tysklands krav på överföringar till ett bredare italienskt missnöje: tyska frivilligorganisationers fartyg räddar migranter till havs och för dem till italienska hamnar, vilket skapar just de ärenden som Berlin sedan vill skicka tillbaka. Italien hävdar också att mottagningssystemet varit hårt belastat sedan Rom stoppade inkommande överföringar i december 2022 (Euronews).

Tiden som påtryckningsmedel

Reglerna skapar en konkret risk för de länder som pressar Italien. Enligt AMMR har ett land som pekar ut ett annat land som ansvarigt normalt sex månader på sig att genomföra den fysiska överföringen. Om tidsfristen missas går ansvaret tillbaka till det land som begärde överföringen (CJEU, Shiri case). Italien behöver alltså inte säga nej för alltid. Att låta tiden gå kan ge samma resultat.

Finlands besked gör tvisten större än en tysk-italiensk konflikt. Frågan är om destinationsländerna kan tvinga Italien att ta tillbaka personer enligt de nya reglerna. Österrike hittade ett smalt spår med fyra samarbetsfall. Tyskland stoppades. Schweiz har godkännanden men inga bekräftade avgångar. Finland förbereder utan siffror eller datum. Frankrike avstår.

Tågresor, avvisade begäranden och missade tidsfrister avgör nu vad AMMR betyder i praktiken. EU-kommissionen, som i juli räknade de 12 italienska avslagen, behöver ge medlemsländerna ett tydligt besked om huruvida Italiens linje är förenlig med den förordning som Rom självt röstade för. Varje månad utan besked flyttar ansvaret tillbaka till de länder som bad om avlastning.