Frankrike vill delta i Abu Dhabi-samtalen

EU:s sanktioner, pengar till återuppbyggnaden och säkerhetsåtaganden skulle behövas för en uppgörelse om Ukraina. Därför spelar det roll om européerna får delta i själva förhandlingarna. Den 8 november sade Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot att Frankrike skulle delta i de samtal som Ukraina, Ryssland och USA planerar att hålla i Abu Dhabi den 10–11 november. Han lovade att européerna skulle vara ”väl representerade” (RTL, Ukrainas presidentkansli). Han sade inte vem som skulle företräda Frankrike eller om personen skulle sitta med de tre delegationerna, eller delta i separata möten vid sidan av. De två oklarheterna avgör hur mycket Barrots löfte är värt.

En närvaro, men ännu ingen plats vid bordet

Barrot kunde inte säga vem Frankrike skulle skicka och sade att han själv inte skulle delta i förhandlingarna. Paris skulle ”göra Europas röst hörd” (RTL), men han preciserade inte om det innebar en plats vid huvudförhandlingarna eller någon annan form av deltagande (AP). Beskedet kom innan delegationerna samlades, medan mötets form fortfarande var omstridd.

De två andra huvudstäderna har beskrivit ett snävare format. Jared Kushner, utsänd av USA:s president Donald Trump, skrev den 6 november att de europeiska partnerna skulle rådfrågas ”vid sidan av” i Abu Dhabi och först delta i ett bredare format ”om samtalen går framåt” (AFP via Channel NewsAsia). Kremls talesperson Dmitrij Peskov sade den 3 november att européerna inte kunde delta i trepartssamtalen, men skulle behövas i senare, bredare diskussioner om säkerhet (TASS). Då hade ingen av sidorna lovat européerna en plats vid bordet. Washington och Moskva talade om samråd; Barrot har utlovat deltagande. Skillnaden gäller mer än mötesetikett: det är i huvudförhandlingarna som villkoren formuleras.

Ett mandat som ingen har gett

Även om Frankrike får en plats skulle ingen där förhandla på EU:s mandat. Italiens premiärminister Giorgia Meloni skrev om problemet den 5 november. Hon bad EU-ledarna besluta vem som skulle företräda unionen vid förhandlingsbordet och med vilket mandat (ANSA). Frågan riktades till rätt nivå: bara ledarna, när de agerar gemensamt, kan ge en förhandlare befogenhet att tala för dem alla.

Samma dag svarade António Costa, som leder de toppmöten där EU-ledarna träffas. Han skrev att unionens egna institutioner borde föra fram EU:s intressen, men utsåg inget sändebud och gav inget mandat för Abu Dhabi (Costas brev). Europeiska regeringar har krävt ett sådant besked i flera veckor (To Brief).

Konsekvenserna blir tydligast när det gäller sanktionerna. EU:s utrikeschef Kaja Kallas sade den 6 november till ministrar med ansvar för Östersjöfrågor att en uppgörelse om sanktioner, återuppbyggnad eller säkerhetsgarantier inte kan genomföras utan europeiskt deltagande (Europeiska utrikestjänsten). Att häva eller lätta på EU:s sanktioner kräver enhällighet mellan medlemsländernas regeringar, vilket ger varje land vetorätt (EU-rådet). Frankrike har ett sådant veto, liksom alla andra medlemsländer. Även om nästan alla regeringar är överens kan ett enda land stoppa beslutet. Därför kan ett franskt löfte i Abu Dhabi inte i sig bli ett åtagande för hela Europa.

Beskedet förändrar också läget mellan de europeiska huvudstäderna. Regeringar som har krävt en gemensam europeisk linje måste nu förhålla sig till Frankrikes besked innan de har enats om vad linjen ska vara.

Barrot har bundit Frankrike vid att finnas på plats i Abu Dhabi när delegationerna samlas. Två besked krävs för att löftet ska ge inflytande: kommer den franska representanten in i huvudförhandlingarna, och kan någon där tala för fler än Paris? Den första frågan måste Washington och Moskva besvara. Den andra ligger hos EU-regeringarna. Costas brev visar att något sådant mandat ännu inte finns.