Trumps nej förlänger striden om Hormuz

Tvisten om Hormuzsundet saknar en överenskommen väg framåt. Den 26 september sade Donald Trump att han hade avvisat Irans erbjudande om att avsluta kriget och öppna sundet igen. ”De lade fram ett förslag, men jag avvisade det”, sade han till reportrar i Vita huset (NBC News, Reuters). Iran ville att Washington skulle ta första steget. Nu finns ingen överenskommen plan och inget offentligt amerikanskt motförslag. En sjöled för olja och LNG från Gulfen, däribland Qatars, förblir därför omstridd.

Innan Trump uttalade sig hade uppgiften om avvisandet kommit från anonyma amerikanska företrädare. Teheran sade då att det fortfarande väntade på ett formellt svar (Reuters). Nu har Trump själv bekräftat beslutet. Han sade inte vilket villkor han motsatte sig. To Brief har tidigare redogjort för Irans villkor (To Brief).

Vad Iran erbjöd och i vilken ordning

Irans utrikesminister Abbas Araghchi sade i FN den 25 september att Teheran hade skickat Washington en plan på sju dagar via en qatarisk medlare (UN transcript). Tidsfristen skulle börja löpa först när USA tackade ja.

Araghchi beskrev därefter en fast ordning. Washington skulle agera under de första fyra eller fem dagarna. Iran skulle öppna passagen på den sjätte dagen, och på den sjunde skulle samtal om en slutlig uppgörelse inledas (Al Jazeera).

Enligt uppgifterna skulle USA häva sjöblockaden mot Irans hamnar och lätta på begränsningarna för landets oljeexport. Planen omfattade också ett eldupphör som skulle gälla även i Libanon (AP). Hela den skriftliga planen har inte offentliggjorts.

Förslaget ställer två skilda påtryckningsmedel mot varandra. Washingtons blockad hindrar fartyg från att nå Irans hamnar. Teherans hot gör hela farleden osäker för övrig sjöfart. Om den ena åtgärden hävs försvinner inte den andra, vilket gör ordningsföljden avgörande.

Därför är ordningsföljden en stötesten

I den beskrivna ordningen ska Washington lätta på trycket mot Irans ekonomi innan Iran öppnar sundet. Det vore en första eftergift, men inte ett avstående från alla amerikanska påtryckningsmedel. Den skulle ändå komma först och bygga på tillit.

Planen rymmer ytterligare två oklarheter. Ett eldupphör i Libanon är beroende av Israel. Washington kan pressa Israel, men inte garantera att landet går med på det. Publicerade redogörelser förklarar inte heller hur parterna skulle kontrollera att den andra sidan fullföljde sina åtaganden, även om det kan stå i den opublicerade fullständiga texten. Trump har inte angett någon av dessa oklarheter som skäl för sitt nej, och de ska inte läsas som hans motivering.

Europa bär risken utan plats vid bordet

Före konflikten passerade omkring 20 miljoner fat olja om dagen genom Hormuz, ungefär en femtedel av världens oljeförbrukning. Sundet var också avgörande för LNG från Gulfen, den flytande gas som fraktas med tankfartyg (EIA). Den 25 september sågs nio fartyg passera, jämfört med omkring 125 stora fartyg om dagen före konflikten (Cyprus Mail). Danska Maersk hade redan infört ett extra frakttillägg på 1 000 dollar per container för fartyg som passerar, för att täcka försäkring och risker för besättningen (SeaNews).

Gasmarknaden hade börjat räkna med en uppgörelse. Europas referenskontrakt, nederländska TTF, stängde på 75,025 euro per megawattimme i fredags, efter att ha legat över 80 euro en vecka tidigare. Argus kopplade prisfallet till Irans erbjudande (Argus). Marknaderna var stängda när Trump uttalade sig på lördagen, så någon reaktion på hans nej har ännu inte kunnat mätas.

Europeiska regeringar har agerat där de kan. Tysklands utrikesminister Johann Wadephul ställde sig den 24 september bakom en appell från 80 länder om att Hormuzsundet skulle öppnas helt (Handelsblatt). Appellen visar vad en bred koalition vill uppnå. Den kan inte få Washington att häva blockaden eller Teheran att upphöra med hoten, eftersom inget av påtryckningsmedlen ligger i Europas händer.

Fredagens gaspris speglade delvis hoppet om en uppgörelse som Europa varken kunde underteckna eller stoppa. Washington har nu avvisat ett förslag som krävde att USA tog första steget. Europeiska regeringar kan inte tvinga någon av parterna att öppna sjöfarten. Underlaget är samtidigt ofullständigt: hela planen är inte offentliggjord, och Trump har inte sagt vilket villkor han motsatte sig. Innan Washington pekar ut villkoret eller lägger fram ett eget förslag kan Europa inte avgöra om oenigheten gäller ordningsföljden eller själva innehållet.