Turkiska parker pressar grekiska vatten

Turkiet har genom två presidentdekret gett stora havsområden nära grekiska öar status som turkiska nationalparker. En marinpark skapar ingen suveränitet enligt internationell rätt. Frågan är i stället om Ankara tänker använda parkregler, tillstånd och tillsyn för att bygga faktisk kontroll innan någon sjögräns har fastställts.

Två parker, två tryckpunkter

President Recep Tayyip Erdogan har undertecknat dekret om två marina nationalparker. Den första, Fethiye-Kaş marina nationalpark, ligger mellan Turkiets sydvästra kust och vattnen nära de grekiska öarna Kastellorizo och Rhodos. Den andra, Norra Egeiska havets marina nationalpark, omfattar omkring 1 742 km² utanför den turkiska kusten nära Lemnos och Samothrake (BloombergHT, Harita Haber).

Båda publicerades i Turkiets officiella tidning den 16 augusti, med koordinatbilagor och gränskartor (Hürriyet). Det är alltså formella rättsakter, inte politiska utspel. De ger områdena turkisk naturskyddsstatus, ritar upp gränser och öppnar för tillstånd, patrullering och restriktioner. Sådant är normalt där en stat har jurisdiktion. Tvisten gäller var den jurisdiktionen tar slut.

Grekland hävdar att parkerna sträcker sig utanför turkiskt territorialvatten, den havszon där en kuststat har suveränitet och som normalt kan omfatta upp till 12 nautiska mil, och in i områden där Grekland anser sig ha kontinentalsockelrättigheter till havsbotten och dess resurser. Det grekiska utrikesdepartementet kallade dekreten olagliga och sade att de "inte skapar något fait accompli" (Kathimerini, ProtoThema).

Turkiets linje, förmedlad via halvofficiella medier snarare än genom ett verifierat uttalande från utrikesdepartementet, är att parkerna skyddar turkiska maritima rättigheter (Daily Sabah).

Kartans logik

Parkernas geografi följer ett välkänt turkiskt argument: grekiska öar nära Turkiets kust bör enligt Ankara ge liten eller ingen egen havszon. I söder speglar Fethiye-Kaş-korridoren samma synsätt som låg bakom Turkiets sjögränsavtal med Libyen 2019, där turkiska och libyska anspråk drogs genom vatten som Grekland anser påverkas av grekiska öars rättigheter. Aten har i tre samtalsrundor med Libyen försökt neutralisera det avtalet (To Brief).

I norr innebär en turkisk administrativ zon mellan Lemnos och Samothrake i praktiken ett anspråk på att förvalta vatten som Grekland betraktar som sin kontinentalsockel eller som öppet hav (Kathimerini).

De exakta koordinaterna i bilagorna har ännu inte ritats upp oberoende, vilket gör det omöjligt att bekräfta en precis överlappning. Den övergripande bilden är ändå tydlig: båda parkerna ligger där de två ländernas anspråk möts.

Rättigheter till kontinentalsockeln avgörs inte av vem som senast publicerat en karta. Internationella domstolen slog i sitt avgörande om Nordsjöns kontinentalsockel fast att sådana rättigheter följer automatiskt av en stats kust, inte av senare administrativa beslut (ICJ). Turkiet är inte part i UNCLOS, FN:s havsrättskonvention, men flera av konventionens kärnprinciper betraktas som bindande sedvanerätt (UNCLOS).

En naturskyddsetikett kan inte tränga undan den ordningen. En marinpark kan reglera fiske och kräva tillstånd där staten redan har behörighet. Den kan inte skapa behörighet där den saknas.

Grekland ensamt, Europa tyst

Vid publicering hade ingen annan EU-regering offentligt kommenterat de turkiska dekreten. Frankrike har gett den närmaste indirekta signalen: Le Figaro och Opex360 har rapporterat om ökade turkiska drönar- och flygplanskränkningar av grekiskt luftrum denna månad, vilket placerar parkerna i ett bredare mönster av tryck i Egeiska havet (Le Figaro, Opex360).

Tystnaden spelar roll. Parkerna berör ett EU-lands anspråk på kontinentalsockel och unionens yttre havsgräns. Aten säger att frågan ska tas upp i EU och Nato. Men inget av forumen fastställer sjögränser. EU kan ge politiskt stöd och utöva diplomatiskt tryck. Nato kan hantera spänningar mellan två allierade. Ingen av organisationerna kan dra linjen på kartan.

Det avgörande blir hur Turkiet använder dekreten. Om Ankara börjar utfärda tillstånd, patrullera eller kräva godkännande av fartyg i vatten som enligt internationell rätt ligger utanför turkisk kontroll, upphör parkerna att vara enbart naturskyddsområden och blir regler som fartyg och myndigheter måste förhålla sig till. För tillfället behandlar Grekland frågan som ett europeiskt gränsproblem. Resten av Europa låter den förbli en grekisk-turkisk tvist.